Storbritannien 2019. Regi: Michael Winterbottom. Med: Steve Coogan, Isla Fisher, Shirley Henderson, David Mitchell. Längd: 1.44. Finns nu att köpa och från den 31 augusti även att hyra på plattformar för strömmad film.
Med käften förlängd av ett bländvitt dollargrin spelar Steve Coogan den 60-årsfestande konfektionsmiljardären Sir Richard ”Greedy” McCreadie. En ”självgjord man som dyrkar sin skapare”, för att citera Stephen Frys vasstungade partykonferencier på grekiska ön Mykonos. Framgångssagan i branschen är legendarisk, liksom hans monumentala ointresse för kläderna han säljer.
Ex-hustrun Samanthas (Isla Fisher) ironiska hjältesång summerar Sir Greedy i hötorgspoetiska ordalag som ”the Mozart of the retail, the Monet of money”. Affärer är hans konstart – ”the art of the deal” – vilket illustreras i återblickar där han demonstrerar sin kreativitet genom att pruta på oförskämt billiga kläder i Sri Lanka. Könsordsdrypande förolämpningar av sina medarbetare är det enda han är generös med.
Coogan är briljant i sin både infantila och hänsynslösa framtoning, exakt så som 1920-talets Chicagogangster Al Capone karaktäriserades av journalisterna som intervjuade honom. Dessvärre lallar handlingen iväg på flera sidospår, bland annat sonen Finns (Asa Butterfield) oidipala hatkärlekskval gentemot fadern och dottern Lilys (Sophie Cookson) inspelning av en tillrättalagd realityshow i vilken hon låtsas rädda en grupp syriska flyktingar (spelade av verkliga syriska flyktingar).
De enda utflykterna som lägger till något väsentligt handlar om Nick (David Mitchell), den kuvade författaren till McCreadies egomasturberande biografi. Under sina ”Citizen Kane”-inspirerade efterforskningar får han (och vi) en redovisning av hur den föregivet hårt hoparbetade förmögenheten egentligen bygger på lån och bolagsplundringar. Plats för samma humoristiska grepp som när The Big Short (2015) tog sig an bostadsmarknadskraschen, kunde man tro. Tyvärr, scenen faller som ett knastertorrt löv till marken.
Tack och lov har regissören Michael Winterbottom trotjänaren Coogan som komiskt ankare. Få kan som han tälja guld ur de plumpaste oförskämdheter och fårskalligaste kommentarer. Eftertexterna om världens galopperande ojämlikhet kan tyckas malplacerad i en komedi. Men genren bor granne med tragedin, och det faktum att världens 26 rikaste äger lika mycket som de 3,8 miljarder fattigaste är ett hånfullt skämt som kostat många bittra tårar för arbetare med svältlöner.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-08-27.
PS För er som omedelbart tänker på Erich von Stroheims Greed (1924) och är filmhistoriskt intresserade eller helt enkelt bara vill se en av historiens bästa filmer, lika intressant för sin omtalade produktion som för sin kompromisslösa adaption av Frank Norris naturalistiska roman McTeague (1899) rekommenderar jag att se den restaurerade version som finns att köpa eller hyra på digitala plattformar för strömmad film. Den är nästan fyra timmar lång och komplett med guldfärgade bildelement. Stroheims originalklippning på nio timmar kommer aldrig att kunna återställas, men den här restaurerade utgåvan, som jag såg för 20 år sedan på en stumfilmsfestival för forskare i Italien, är långt bättre än den drygt två timmar långa men outsägligt usla utgåva som länge funnits i distribution och tyvärr fortfarande säljs på dvd.