God Knows Where I Am

USA 2016. Regi: Jedd och Todd Wider. Berättare: Lori Singer. Med: Kevin Carbone, Caitlin Murtaugh, Joan Bishop, Brian Smith. Längd: 1.37.

Många är de oförglömliga berättelserna om ensamhet, från författaren Henry David Thoreaus naturromantiska eremitliv i Walden (1854) till psykiskt krigsskadade Travis Bickles infernovandring genom ett New York som gestaltar alla hans demoner i Taxi Driver (1976). Mer vardagsnära men kanske just därför också mer oroande historier är sådana som den Carol Morley kartlägger i sin gripande dokumentär Dreams of a Life (2011). Filmen skildrar Joyce Vincent, som låg död i tre år i sin lägenhet innan hon hittades. En vacker, populär och till synes problemfri profil i Londons musikvärld som en dag försvann ur nattlivet, märkligt nog saknad av ingen.

Än mer komplicerade blir frågorna som väcks av Oscarsbelönade dokumentärproducenterna Jedd och Todd Widers (Taxi to the Dark Side, 2007) regidebut God Knows Where I Am. Berättelsen om Linda Bishop i New Hampshire. Efter att ha vägrat medicinering skrivs hon ut från mentalsjukhuset i oktober 2007 och hittas död i ett utkylt ödehus på våren året därpå, handlar om gränserna mellan samhällets ansvar och individens frihet. Borde myndigheterna, som systern Joan menar, räddat Linda från fångenskapen i sina schizofrena vanföreställningar eller var det rätt att låta henne söka sin död i frihet?

Bröderna Wider rekonstruerar inte bara det fysiska förloppet utan också Bishops inre, mentala process med hjälp av hennes dagboksanteckningar, adresserade ”till den som hittar min kropp” och upplästa av skådespelaren Lori Singer. Följsamt suggererar filmen oss att dela hennes skymningsland mellan dröm och vakenhet, rationalitet och vansinne, sorg och glädje. Alltmedan hon framlever sina sista månader under en obarmhärtig vargavinter på en svältdiet av vatten från en bäck nära huset och äpplen från trädgården.

I eufori dansar en handhållen super 16mm-kamera ut i friheten med henne från den hatade tvångsvården, genom skogen till ödehuset. Korniga Super 8-klipp ackompanjerar de oftast lyckliga barndomsminnena. Och högupplöst 35mm-film illustrerar i lyriska bilder från husets interiörer och natursköna omgivningar hennes gradvisa nedbrytning från hoppet om att räddas av Gud eller fantasimaken Steve – en gift man hon möjligen haft en kort affär med – till insikten om att döden knackar på.

Suggestiv filmmusik i samklang med känslig klippning understryker Bishops skiftande sinnesstämningar. Som kontrast är intervjuerna med myndighetspersoner, Bishops vänner, syster och dotter inspelade i saklig ton med typisk tv-studioljussättning på digital videokamera.

Ett nagelbitande thrillerinslag är tillfället då husets ägare, ett syskonpar som förvaltar sitt föräldraarv, kommer förbi för att hämta några saker på vinden. De märker att något är fel men kan inte sätta fingret på det och kör iväg igen efter att ha sökt igenom alla utrymmena. Strax därpå följer vi samma händelseförlopp ur Bishops perspektiv och får reda på hur hon med knapp nöd undgår upptäckt men sorgligt nog också att räddas till livet.

God Knows Where I Am är en stämningsfull tragedi med stunder av humor och poetisk skönhet. Men framförallt är filmen en påminnelse om hur obehagligt lätt det är att trilla utanför samhällets skyddsnät mot undergången utan att någon tar notis. ”Jag körde förbi huset minst femtio gånger utan att veta”, som systern Joan säger under en ström av bittra tårar.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-07-29.