Ash Is Purest White

Kina/Frankrike/Japan 2018. Jianghu ernu. Regi, manus: Jia Zhang-ke. Med: Zhao Tao, Liao Fan, Xu Zheng, Casper Liang. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.16.

Zhao Qiao (Zhao Tao) och Guo Bin (Liao Fan) är det coolaste unga paret i kolgruvestaden Datong strax efter millennieskiftet. De är ”jianghu ernu”, den organiserade brottslighetens barn, Bonnie och Clyde i kinesisk tappning. Snygga, självsäkra, trendigt klädda och kyligt affärsmässiga är de navet kring vilket stans undre värld snurrar.

Ash Is Purest White är inspirerad av The Killer (Dip huet seung hung, 1989), John Woos gangsterklassiker om vänskap och hederskodex. Vi hör titellåten i en scen då gangstrarna dricker en förbrödringsskål. Senare ser vi hur de tittar på Woos film under förstämd tystnad.

Men Jia Zhang-ke är inte primärt intresserad av genren utan att, som i tidigare filmer, skildra den snabba och dramatiska förändringen av landet ur ett underklassperspektiv. Handlingen sträcker sig från 2001 till 2018 i en region i industriell strukturomvandling samtidigt som traditionerna – också de inom gangstervärlden – utmanas av brutala krafter.

På ett altare i gangstrarnas lokal står den legendariske folkhjälten Guan Yu som symbol för rättfärdighet och lojalitet – anakronismer som förebådar deras fall i en nyliberal tid av hänsynslös girighet och egoism. På gatorna utmanas de av våldsamma ungdomsgäng. Vid makten sitter en politisk-ekonomisk elit som bygger ett nygammalt klassamhälle på ruinerna av Maos revolution.

Qiaos far, en kolgruvefackbas, protesterar mot hur gruvbossen berikat sig och sin familj på arbetarnas bekostnad medan han resignerat tröstar sig med flaskan. Läget är hopplöst, och på nätet florerar rykten om att kolgruvearbetarna ska förflyttas till den avlägsna regionen Xinjiang för att skolas om i oljeindustrin. Tre kvart in i filmen skiljs Qiao och Bin åt av att de båda hamnar i fängelse När Qiao kommer ut år 2006 är allt förändrat.

Hon gör samma båttur över Chang Jiang-floden vid de berömda Tre Ravinerna som kolgruvearbetaren Han Sanming i regissörens guldlejonbelönade Stilla liv (2006). Där blir hon bestulen på sina sista slantar, en ironisk kommentar till originaltiteln på Stilla liv, Sanxia haoren, som kan översättas med ”Det goda folket i Tre Ravinerna”. Väl i land möts hon av det forna gangstergängets nya fasad som legitimt företag och en iskall föreläsning om hur var och en numera måste se efter sig själv.

Qiao har förlorat sin värld, sitt liv, sin kärlek. Till råga på allt stöter hon på ett amatörpopband som med falsksjungande frontman framför låten ”How Much Love Can be Repeated?”. Förnedringen av att vakna upp som moralisk människa, om än gangster, i en amoralisk värld trycks upp i ansiktet på henne. Men som vi ska se är hon en överlevare med blixtsnabb anpassningsförmåga till det nya samhällsklimatet av tjuv- och rackarspel.

Det här är Zhao Taos kraftprestation som skådespelare när vi följer henne över nästan tjugo år av dramatiska förändringar i livet. Genom hennes liv fördjupar Jia Zhang-ke teman från sina tidigare filmer om landets chockartade omställning från kommunism till rövarkapitalism. Det är inget vackert porträtt av Xi Jinpings sköna nya värld av ekonomisk blomstring till ett omätligt högt mänskligt pris.

Därför hade filmen förtjänat en final som sparkar publiken i huvudet och lämnar oss i raseri över sakernas tillstånd. Inte den sista halvtimmens resignerade epilog 2017–2018 som avrundas i en slutbild av hopplöshet.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-04-03.