A Hidden Life

Tyskland/USA 2019. Regi: Terrence Malick. Med: August Diehl, Valerie Pachner, Michael Nyqvist, Bruno Ganz. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.53.

Bonden Franz (August Diehl) är troende katolik i ett vykortsvackert Österrike under andra världskriget. Plågad av samvetskval vägrar han gå i krig för Tredje riket, som han ser som ondskan manifesterad. De andra bergsbyborna tittar snett på honom, och borgmästaren rasar.

Men för en tid kan han och familjen fortsätta sin paradisiska tillvaro med ystra lekar och ömma omfamningar på gröna ängar mot en fond av blånande berg. Sedan dras han inför domstol och döms efter några månader med godtyckliga pryglingar i fängelse till döden.

Liksom Sound of Music (1965) bygger A Hidden Life på idén om att låta människor som ser ut som dåtidens nazistiska idealbilder representera kampen mot mördarideologin. Franz och Franziska (Valerie Pachner) och deras lintottar till barn är odalbondefamiljen med ett mytiskt band till fosterlandets mylla. Ädla. Starka. Fruktbara.

Det hade de i regissören och manusförfattaren Terrence Malicks (THE TREE OF LIFE, 2011) ögon också kunnat fortsätta vara om kriget inte kom. Via Franz’ minnesbilder skönmålar filmen livet i byn som en harmonisk dans på rosor innan nazismen stack sina ondskefulla törnen i folkets hjärtan. En både blåögd och farlig illusion eftersom österrikaren Hitlers ideologi inte var någon utländsk förförare som tog oskulden i Edens Lustgård. Fröet till nazismen fanns i den europeiska idétraditionen långt innan brunskjortorna marscherade.

A

Även i skildringen av Franz’ väg mot martyrdöden som en parallell till Kristus passionshistoria motverkar filmen sitt antinazistiska syfte. Michael Nyqvists biskop påminner oss om katolska kyrkans medlöperi, detsamma gör Bruno Ganz’ domare om rättssystemets pervertering. Men att göra aktivt eller rent av militant motstånd mot det totalitära systemet finns inte på kartan hos Franz och Malick.

För trots att åtminstone 100 000 aktiva motståndskämpar i Österrike bedrev sabotage, spionage och motpropaganda mot naziregimen syns de aldrig för ett ögonblick. Det är som om vardagshjältar som Rosa och Anton Stallbaumer – dömda till koncentrationsläger för att ha smugglat judar ur landet – inte fanns. Varför har deras insatser aldrig blivit film? I stället ska vi minnas aristokratfamiljen som i Sound of Music trallar mot nazismen och samvetsfången som till sakral musik i A Hidden Life låter sig bli offerlammet i mördarnas händer.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-01-31.