1917

Storbritannien/USA/Spanien/Indien 2019. Regi: Sam Mendes. Med: Dean-Charles Chapman, George MacKay, Colin Firth, Benedict Cumberbatch. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.59.

World War I: The Ride hade varit en bättre titel på 1917. Formellt bygger filmen på en berättelse av regissören-manusförfattaren Sam Mendes’ farfar, författaren Alfred Mendes. Men storyn, huvudpersonerna och dialogen är helt underordnade Mendes tekniska bedrift att, tillsammans med filmfotografen Roger Deakins och klipparen Lee Smith, få åskådaren att tro att filmen spelats in i två obrutna tagningar. Resultatet är en krigsskildring som videospel eller åkattraktion, något för en högteknologisk upplaga av Imperial War Museum i London.

Handlingen börjar den 6 april 1917 – datumet för USA krigsförklaring mot Tyskland – med att västfrontens skyttegravar ligger tysta. Tyskarna är på reträtt men underrättelserapporter avslöjar att manövern är en fälla för de förföljande brittiska trupperna. Eftersom telefonlinjerna är avskurna får vicekorpralerna Blake (Dean-Charles Chapman) och Schofield (George MacKay) uppdraget att få ta sig en dryg mil till en närliggande by för att få de brittiska trupperna där att avbryta anfallet.

Med sig på färden får de några poetiska rader av Rudyard Kipling från sin general (Colin Firth): ”Down to Gehenna or up to the Throne, He travels the fastest who travels alone” En råkall cynism inför självmordsuppdraget i hopp om att rädda 1600 soldaters liv, däribland Blakes äldre bror (Richard Madden). Sedan följer de två huvudpersonernas vandring i dödsskuggans dal. Över slagfältets ingenmansland. Genom fiendens linjer. Förbi försåtsmineringar, krypskyttar och ett störtat tyskt flygplan med en illasinnad pilot. Överallt ligger ruttnande lik av både människor och djur.

Berättandet är förföriskt spännande för stunden i all sin tekniska briljans och i sina skickligt utlagda dramatiska brännpunkter. Men utöver det fysiska förloppet genom hinderbanan av faror och äckelupplevelser har filmen ingenting att förmedla. Här finns inget av det antikrigspatos som utmärker klassiska förstavärldskrigsskildringar, exempelvis J’accuse (1919) och PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT (All Quiet on the Western Front, 1930), varken någon spirituell eller djuplodande dialog, och de två vapenbröderna får vi bara en flyktig bekantskap med.

Särskilt märklig är 1917 med tanke på att Mendes i filmer som American Beauty (1999), Revolutionary Road (2008) och SKYFALL (2012) just utmärkt sig för minnesvärda personskildringar, moraliskt komplicerade intriger och en konstnärligt genomarbetad symbolik. Bristen på substans hotar att förvandla berättargreppet i 1917 till en ren gimmick.

I biografstolen kommer jag på mig själv med att ideligen undra över logistiken. Hur lyckades Deakins röra kameran så elegant genom den brinnande franska byn, ner i floden, över vattenfallet till andra flodstranden? Svaret är förstås att det finns klipp maskerade i hastiga skiften mellan ljus och mörker, panoreringar upp till himlen eller åkningar förbi föremål i förgrunden. Snart tittar jag efter skarvarna i stället för att omslutas av handlingen.

1917 är med sina tio Oscarsnomineringar en av favoriterna på årets gala. Det är ingen dålig film, men det är inte heller någon som stannar i minnet annat än för sin tekniska fingerfärdighet. Eftertexterna hyllar Alfred Mendes, men jag undrar vad han hade sagt om att få sin berättelse från människoslakten på slagfältet iscensatt som en visuellt hänförande men ekande tom äventyrsresa.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-01-31.