Push

Sverige 2019. Regi: Fredrik Gertten. Medverkande: Leilani Farha, Joseph Stiglitz, Saskia Sassen, Florian Schmidt. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.32.

Blackstone är ett amerikanskt riskkapitalbolag med tillgångar på 545 miljarder dollar, enligt deras hemsida. En av bolagets framgångsrika affärsidéer är att köpa upp fastigheter i låginkomstområden för lyxrenovering. För att få bort olönsamma hyresgäster missköter man systematiskt underhållet, trakasserar dem, chockhöjer hyran och hotar dem med vräkning.

Idag är Blackstone en av världens största privata fastighetsägare och därmed även en storpolitisk maktfaktor. Harlem i New York City, Kreuzberg i Berlin och Notting Hill i London är tre kända stadsdelar som de och andra multinationella riskkapitalister har gentrifierat. Sedan 2014 har Blackstone även etablerat en företagsgren i Sverige.

Fredrik Gerttens Push är en ögonöppnande dokumentär om konsekvenserna av marknadsfundamentalismen, för att använda ekonomiprisbelönade nationalekonomen Joseph Stiglitz uttryck i filmen. Blackstones framgångar har möjliggjorts av nyliberalismens budord om det goda i att förskjuta makt från samhället till privata ägare genom skattesänkningar, avregleringar och utförsäljningar av offentliga tillgångar.

Problemet är att riskkapitalistiska bolag varken tar något socialt ansvar eller står under demokratisk kontroll. Deras enda uppdrag är att tjäna pengar, så mycket som möjligt och till vilket pris som helst. Där de tar över flyttar ofta andra multinationella jättar som Starbucks in för att dammsuga ännu mer pengar från grannskapet till något skatteparadis.

Leilani Farha, tvåbarnsmor i Toronto och FN:s rapportör i bostadsfrågor, är filmens sympatiska guide. Hon tar oss runt världen för att möta några offer för de nya fastighetshajarnas gangstermetoder.  I Harlem grubblar någon över hur man kan klara en hyra som tar 90 procent av lönen. I Kreuzberg tvingar ockerhyrorna upp priserna på bakverken för ett bageri som vill behålla lokalerna. I Seoul har inhyrda huliganer slagit sönder bostäder och misshandlat folk för att skrämma bort dem från ett attraktivt område.

Det som saknas är en intervju med någon bolagsföreträdare. Farha bokar ett möte med Blackstone men får strax återbud. Möjligen har företaget hört om hennes arbete eller om filminspelningen och fått kalla fötter. Oavsett orsaken vill bolaget uppenbarligen inte stå till svars för eländet man ställt till med; den sociala katastrofen som följer av hemlöshet samtidigt man omvandlar bostäder till investeringsobjekt för välbeställda.

Filmens knorr är att den klassiska affärsjournalistiska frågan: Varifrån kommer pengarna? Inte oväntat visar det sig att exempelvis Blackstone får stora delar av sitt kapital från pensionsfonder som söker maximal avkastning. En grym ironi som drabbar en pensionär i Toronto när han inser att han medverkat till att finansiera sin egen vräkning.

Men Push är inte bara en brandfackla för de som börjat undra över sin egen hyresvärd eller hur ens egna pensionsfonder förvaltas. Den är en film för alla som vill något annat än att gnälla vid köksbordet över ett orättvist samhälle. Som vi får se finns det nämligen lösningar genom politiska krafttag över nationsgränserna.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-08-30.

Leilani Farhas hemsida om sitt arbete: HÄR