Lejonkungen

USA 2019. The Lion King. Regi: Jon Favreau. Röster i originalversionen: Donald Glover, James Earl Jones, Beyoncé Knowles-Carter. Svenska röster: John Lundvik, Johan Schinkler, Molly Hammar. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.58.

Det saknas inte översvallande förhandskommentarer, inklusive ärkeplattityden ”mästerverk”, om nyinspelningen av 1994 års kassasuccé. Nästan uteslutande handlar de om den fotorealistiska datoranimationen under ledning av veteranfilmfotografen Caleb Deschanel (RÄTTA VIRKET/The Right Stuff, 1983). Detaljrikedomen i allt från rörelsemönstren hos filmens djur till krusningen på vattenytorna på den afrikanska savannen – landskapet antyder att vi är i Tanzanias kronjuvel, nationalparken Serengeti – är inget mindre än häpnadsväckande.

Nya Lejonkungens extra 30 minuter ägnas till stor del åt bländande uppvisningar i allt vad man kan få för en animationsbudget på flera hundra miljoner dollar. Främst syns det i den långa sekvensen då en hårtuss från dödförklarade huvudlejonet Simbas (Donald Glover/John Lundvik) man hamnar i den vise mandrillapan Rafikis (John Kani/Svante Thuresson) händer efter en lång resa via vind, vatten och olika djur. Ett kraftprov mer gjort för demovisningar av den nya generationen 8K-ultrahögupplösta tv-skärmar än för att lägga något väsentligt till storyn.

Fyndigare är i så fall citatet från David Leans klassiker Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, 1962) när Pumbaa (Seth Rogen/Linus Eklund Adolphson) räddar unge Simba från gamarna i öknen. Eller när Timon (Billy Eichner/Björn Gustafsson), med tydlig inspiration från Mupparna (The Muppet Show, 1976–81), leder en brokig samling djungeldjurs allsång av1960-talsklassikern ”The Lion Sleeps Tonight”.

Det tekniska filmhantverket är förtrollande ögongodis för stunden men förmår ändå inte dölja bristen på nytänkande. Från den hyllade Broadwayuppsättningen har man hämtat ett par musikalnummer och de utbyggda rollerna för lejondrottningen Sarabi (Alfre Woodard/Sharon Dyall) och hennes tronföljare Nyala (Beyoncé Knowles-Carter/Molly Hammar). Elton John har polerat sina klassiska sånger, Beyoncé har skrivit en ny låt och manusförfattaren Jeff Nathanson (Catch Me If You Can, 2002) har med hjälp av skådespelarna filat lite på Timon och Pumbaas komiska samspel.

Intrycket är därför inte lika blekt som det från årets tidigare Disney-nyinspelningar, gråtrista DUMBO och något färgstarkare ALADDIN. Delvis beror det på att originalstoryn är starkare, lånar drag av Shakespeares Hamlet (c.a. 1600) och klassisk mytologi om hur den falske kungen ödelägger landet och besegras av den rättmätige kungen som får det att blomstra på nytt. Men på frågan om Lejonkungen modell 2019 har något existensberättigande måste svaret bli nej.

Filmens pedantiska fotorealism är nämligen kontraproduktiv och rent av pervers. Animationsgenrens särart och styrka är just att filmerna inte är fotorealistiska och inte heller underställda den verkliga världens fysiska lagar, utan fria att utforska sina konstnärligt unika möjligheter. Med tanke på Disneys pionjärinsats och långa historia borde bolaget mer än någon annat slå vakt om sin konstart.

Som vara och varumärke representerar Lejonkungen 2019 filmbolagsstyrelsens kommersiella dröm om löpandebandsproduktion för en publik som ser förutsägbarhet som det högsta goda. Omvänt är den en konstnärlig mardröm, där kreativitet och nyskapande ersatts av en kopieringsmaskin med automatisk photoshop-pimpning. Vinstmaximering för tillfället kanske, men på sikt kan resultatet bli det motsatta när folk tröttnar på att gång efter annan köpa samma sak i ny förpackning.

Redan nu lockar strömningstjänster som HBO, Netflix, Amazon Prime med flera över de främsta filmtalangerna genom att ge dem stor konstnärlig frihet. Där finns – åtminstone för tillfället – den experimentverkstad inom alla genrer som snabbt tynar bort på biorepertoaren. Talangflykten har följts av en växande publik på jakt efter originalitet och nya upplevelser i stället för att ständigt drabbas av känslan att ha sett allt förut.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-07-17 (i tryck 2019-07-19).