Knives Out

USA 2019. Regi, manus: Rian Johnson. Med: Daniel Craig, Ana de Armas, Chris Evans, Jamie Lee Curtis, Toni Collette, Don Johnson, Michael Shannon, Lakeith Stanfield, Christopher Plummer. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.11.

I glappet mellan Star Wars: The Last Jedi (2017) och kommande rymdoperatrilogin under samma varumärke har regissören-manusförfattaren Rian Johnson klämt in en lätt uppdaterad pusseldeckare av hundraårigt snitt. Huvudingredienserna står givakt i den venetianska vasen: det labyrintiska kråkslottet, en mångmiljonär död under mystiska omständigheter, arvstvisten mellan hans moraliskt malätna barn, den geniale privatdeckaren, de halv- och helkorkade poliserna samt frågan om butlern gjorde det.

Rollbesättningen är en stjärnparad toppad av Daniel Craig som sydstatstuggande superdeckaren Benoit Blanc, gemenligen kallad ”CSI: KFC” av släkten Thrombeys svarta får med det olycksbådande förnamnet Ransom (Chris Evans). Det enda oskyldiga lilla lammet i vargskocken tycks vara den mördade bästsäljarförfattaren Harlan Thrombeys (Christophe Plummer, lysande) personliga assistent Marta (Ana de Armas i sin bästa roll hittills). Fast, som alltid, kan skenet bedra.

I stället för Kenneth Branaghs befängda kameraakrobatik i Mordet på Orientexpressen (Murder on the Orient Express, 2017) livar Johnson upp sitt kammardrama med verbala giftpilar och racerberättartempo med nålkurvor i intrigen. Pusseldeckartemat om att alla ljuger, alla har hemligheter, illustreras elegant i avslöjande återblickar. En finess är också att filmen tidigt visar hur offret dog för att sedan komplicera saken.

Knives Out är inte i klass med klassiker som Dashiell Hammetts kulsprutekvicka deckarsatir Den gäckande skuggan (The Thin Man, 1934). Storyn har knasigt konstruerade inslag, som Martas tvångsmässiga kräkningar varje gång hon ljuger. Men det är svårt att motstå den kluriga leken med publikens förväntningar, särskilt för de som läst allt, sett allt, i genren. Och finalens godhetsknorr är inte dum i bekvämlighetscynismens tid.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-11-29.