Judy

Storbritannien/Frankrike/USA 2019 Regi Rupert Goold Manus Tom Edge efter Peter Quilters pjäs End of the Rainbow Foto Ole Bratt Birkeland Klipp Melanie Ann Oliver Scenografi Kave Quinn Musik Gabriel Yared Medverkande Renée Zellweger Judy Garland Darci Shaw Judy Garland som ung Finn Wittrock Mickey Deans Rufus Sewell Sidney Luft Michael Gambon Bernard Delfont Jessie Buckley Rosalyn Wilder Richard Cordery Louis B. Mayer Producent David Livingstone Produktionsbolag Pathé, BBC Films, Calamity Films, Roadside Attractions Längd 1.58.

Frances Gumm – artistnamn: Judy Garland – är en populärkulturellt omhuldad tragedi om konstnären som blev offer för sin talang och känslighet. Åldrad i förtid av depressioner, sjukdomar och läkemedelsmissbruk gjorde hon sina sista framträdanden på våren 1969 i London och Köpenhamn innan hon dog den 22 juni samma år. Hon hade nyss fyllt 47 år.

Filmen Judy gifter listigt ihop legenden Garland med medieskvallret kring Renée Zellweger. Den senare hade länge en lysande Hollywoodkarriär som började med genombrottet i Jerry Maguire (1996) och följdes av prisbelönta roller i framgångsrika filmer till och med På spaning med Bridget Jones (Bridget Jones: The Edge of Sanity, 2004). Därefter blev hon vad man på Hollywoodspråk kallar ”box-office poison” med floppar som I spel och kärlek… (Leatherheads, 2008) och Case 39 (2009).

 

Ett självvalt uppehåll i skådespelarkarriären 2010–16 omgavs av elaka rykten om missbruk och misslyckade skönhetsingrepp som tog extra fart efter ett svajigt framträdande på den 85:e Oscarsgalan 2014. Sedan blev hon, igen för att tala hollywoodska, ”the comeback kid” 2016 med succén för Bridget Jones’s Baby. Och det var en perfekt matchning med titelrollen i Judy. Garland var nämligen en artist som flera gånger under sin karriär sett ut att vara nere för räkning bara för att resa sig på nio.

Handlingen utspelar sig under Garlands fem veckor långa engagemang vårvintern 1969 på London Hippodrome, då ombyggd till nattklubben Talk of the Town. Hon är pank, hemlös och tvingas lämna över vårdnaden om sina två tonårsbarn till deras far, Sidney Luft (Rufus Sewell). Karriären åkte i brant nerförsbacke. Succéframträdanden i Las Vegas 1956 och i Londons Carnegie Hall 1961 hade följts av fiasko 1964 i Australien, då hon uppträdde synbart full och häcklades av publiken.

På film lyckades hon aldrig ta sig ur flickimagen från genombrottet i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, 1939) och Andy Hardy-filmserien 1937–46 i par med Mickey Rooney. Det trots att hon haft framgångar med vuxenroller i tre musikalfilmer regisserade av sin andra make, Vincente Minelli: Vi mötas i S:t Louis (Meet Me in S:t Louis, 1944), Ziegfield Follies (1945) och Piraten (The Pirate, 1948). År 1950 ansåg MGM henne som förbrukad och hon fick sparken efter medierykten om missbruksproblem och självmordsförsök. Straffdomen var ironisk med tanke på att det var bolaget själv som försett henne med amfetamin för att hålla sig smal och sömntabletter för att hon skulle kunna sova.

Garland gjorde storstilad comeback i 1954 års Warner Bros.-producerade En stjärna föds (A Star is Born), då hon spelade den unga talangen på uppgång mot James Masons alkoholiserade stjärnvrak. Också det ironiskt med tanke på det verkliga förhållandet. För den prestationen och en biroll i Dom i Nürnberg (Judgement at Nuremberg, 1961) Oscarsnominerades hon, kanske som tröst för att hon förbisetts i flera tidigare rollprestationer. Därefter blekande hon på bioduken i dåliga roller i mediokra filmer. Sista spiken i kistan för Hollywoodkarriären var hennes uppmärksammade avsked från bästsäljarfilmatiseringen Dockornas dal (The Valley of the Dolls, 1967).

Framställningen i Judy av det som skulle bli hennes tack och farväl-föreställning under fem veckor i London 1969 är en snabbrepris av Garlands liv och karriär men i uppsnyggat skick. Vi ser återblickar av hur hon som ung kuvas under Louis B. Mayers (Richard Corderoy) hårda regemente trots att mamma Ethel var den verkliga skräckgestalten i Judys liv. Enligt Mickey Rooney var Mayer mer av en fadersfigur för bolagets unga skådespelare, och att döma av bilderna från den tiden var denne knappast någon imponerande reslig figur – sannolikt bara något längre än Garlands 151 centimeter.

Man redigerar också bort Garlands många självmordsförsök, vilka ledde till att Liza Minelli införskaffade en magpump till hemmet. Och den fräscha, lätt åldrade och ibland smygsupande, Garland som Zellweger presenterar rimmar illa med bilderna från London av en bräcklig människospillra som ser minst 20 år äldre ut än sina 46 år. Viktigt i sammanhanget är att ingen närstående Garland har konsulterats under inspelningen trots att bolagets marknadsföring försökte sprida ut rykten om motsatsen.

Tvärtom har döttrarna Lorna Luft och Liza Minelli tagit avstånd från filmen och i stället rekommenderat biopubliken att se Garlands klassiska filmer. Minelli har även bemött marknadsföringsryktet om att hon skulle ha coachat Zellweger inför rollen med att det är en ren lögn. Den enda som med inblick i den verkliga bakgrunden till filmen som talat väl om Judy så är det Rosalyn Wilder, Garlands personliga assistent i London (spelad av Jessie Buckley). Om hon är trovärdig är en öppen fråga, men i sina medieframträdanden glömmer hon att nämna flera felaktigheter. Exempelvis att slutscenen framställer det som om Garland avbryter sitt femveckorsengagemang efter några framträdanden medan hon i verkligheten fullföljde alla sina konserter.

Ett mer begripligt och potentiellt fyndigt påhitt är i så fall de två homosexuella bifigurerna Dan (Andy Nyman) och Stan (Daniel Cerqueira) med tanke på Judy Garlands status som gay-ikon. Den som inte känner till hennes särställning i den homosexuella subkulturen rekommenderar jag att titta närmare på sambandet mellan sången ”Over the Rainbow” och regnbågsflaggan. En djärvare utflykt i ämnet hade tagit oss till Oz för att visa nya sidor av regnbågslandet, men välpermanentade Judy stannar vid en sedesam beröring.

Även kritiker som varit ljumma till eller rent av sänkt filmen har reserverat sig för att Zellwegers rollprestation är något exceptionellt. Alldeles särskilt har man applåderat hennes sånginsatser. Att hon skulle få en Oscar för jobbet betraktas i branschpressen närmast som en självklarhet, och utfallet är inte otänkbart med tanke på hur Hollywood älskar Hollywoodhistoria på film, om än historien här har utlokaliserats till London.

Men jublet har blivit till överord för en gestaltning som hämmas av manusets oförmåga, alternativt ovilja, att göra rättvisa åt svärtan i Garlands ångestfyllda och våldsamt humörpendlande liv. Till det ska läggas Zellwegers fåfänga och mimiska begränsningar, som ytterligare tonar ner den härjade bild av stjärnan med mörka ringar runt ögonen man ser i foton från 1969. Hennes titelroll i Judy stannar vid en salongsfähig glamourkopia.

Även rösten saknar originalets känslodjup och resonans. Zellweger äger visserligen en pipa lämpad för musikaler, men hon har inte originalets register och kraft i framförandet. Garland var känd för sin särpräglade kontraalt och sin ibland så kraftfulla inlevelse även i lågmälda sångnummer att hon så att säga var naturligt camp. I Judy når Zellweger aldrig längre än att göra en lätt och lagom-version av den känslomässiga krutdurk som var Judy Garland.

© Michael Tapper, 2019. Exklusivt för webben michaeltapper.se 2019-10-11.