Søren Sveistrup Kastanjemannen
Albert Bonniers Förlag
Søren Sveistrup är manusförfattaren bakom danska succéserierna Brottet (Forbrydelsen, 2007–12) och dess amerikanska avläggare The Killing (2011–14). Men också kriminalkalkonen SNÖMANNEN (The Snowman, 2017). Hans bakgrund syns tydligt i romandebuten, Kastanjemannen (Kastanjemanden, 2018).
Bokens hundratrettio korta eller mycket korta kapitel är luftigt layoutade med stora vita pappersytor som hade rymt en lika omfattande text. Åtminstone hundra av dem avslutas av en cliffhanger – en rafflande eller skräckfylld eller kittlande eller överraskande men inte avslutad händelse – som tvingar läsaren att genast storma in i följande kapitel för att få veta upplösningen. Bara för att vid kapitlets slut möta ännu en cliffhanger, som tvingar läsaren… Och så vidare.
Det är med andra ord inte svårt att stöpa om romanen till tv-manus eftersom jag anar det är i det senare formatet den har börjat. Därmed inte sagt att Kastanjemannen är en dålig roman; som mordgåta är den länge både spännande och oförutsägbar. Men den tycks också vara mallad på dramaturgiska principer från danska filmskolans manusutbildning, där Sveistrup en gång började sin författarbana. Det mesta känns igen.
I centrum står den klassiska omaka snutduon – här: unga karriäristen Thulin och luttrade Europolisen Hess – som svetsas samman av sitt moraliskt besjälade arbete i motvind från både brottsutredningens förslagne seriemördare och mot en trilskande polisledning. De utreder en serie utstuderat sadistiska mord med rötter i hemska händelser trettio år tidigare och spåren av en försvunnen flicka som kollegorna anser vara död. På alla de teatralt arrangerade mordplatserna finner de en primitiv figur gjord av kastanjer och tändstickor: den danska barnvisans kastanjeman.
Likheterna till Brottet, TRUE DETECTIVE (2014– ) och otaliga andra snutberättelser i film, tv och roman blandas med detaljer ur verkliga brottsfall om pedofili, incest, tortyr och sexmord, från Josef Fritzl och Marc Dutroux till makarna Fred och Rosemary West. Först på sidorna 455–459 får vi bakgrunden i oktober 1989 till händelserna i Köpenhamn i oktober 2018, och på sidorna 485–489 det ögonblick som triggade den blodiga hämnden. Scenerna är värdiga en film av Sergio Leone. Man kan riktigt höra Ennio Morricones ödesmättade spaghettivästernmusik med sina rytmiska klanger av kyrkklockor.
Fram tills dess har den obarmhärtiga och gäckande förvaren varit ett anonymt monster med övermänskliga förmågor. Men i enlighet med genrereceptet är det som om skurken blir sårbar i just det ögonblick hen får mänsklig gestalt. Nog framstår det som slarvigt av ett utstuderat brottsgeni att bita i gräset för en så enkel detalj som en kvarglömd kapsåg.
Uppfinningsrikedomen som utmärkte de föregående femhundra sidornas deckarlabyrint är mot slutet plötsligt som bortblåst. Bortblåst är också läsarens minne av de två huvudsnutarna. Romanen är nämligen så upptagen med själva intrigknåpandet att personporträtten blir schematiska och intetsägande.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-03-11.