Glass

USA 2019. Regi: M. Night Shyamalan. Med: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Sarah Paulson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.09.

Efter den lovande långfilmsdebuten 1999 med SJÄTTE SINNET (The Sixth Sense)har varenda titel i M. Nights Shyamalans efterföljande filmografi väckt frågan: Hur är det möjligt att få pengar och lyckas värva filmarbetare för att iscensätta en så avgrundsfånig storyn som den här? Inte nog med att premisserna är häpnadsväckande korkade, Shyamalan berättar med ett så pompöst gravallvar att även kalkonfilmsnjutningen hamnar i koma.

Glass är sista delen i en trilogi som började i UNBREAKABLE (2002) med konfrontationen mellan den hyperintelligente men bensköre Elijah Price (Samuel L. Jackson), alias lustmördarterroristen Mr. Glass, och superstarke privatpolisen David Dunn (Bruce Willis), alias ”The Overseer”. Del två, Split (2016), introducerade den psykiskt sjuke seriemördaren Kevin Crumb (James McAvoy), alias superstarke The Beast och ett tjugotal andra personligheter i hans multipla uppsättning.

Nu sammanförs de i en sista kraftmätning mot ett samhälle som förnekar deras existens; det finns till och med en hemlig, Illuminati-liknande, sammansvärjning mot dem som Dan Brown lånat ut till Shyamalan. I händerna på Stan Lees Marvel-team hade berättelsen kunnat bli riktigt intressant. Men stopp ett tag, den berättelsen finns ju redan och påbörjades för nästan sextio år sedan under titeln X-Men.

Där har vi just scenariot om människor med superkrafter som blir samhällets fruktade och hatade olycksbarn. Berättat med fantasi, humor och en seriös undertext som varnar för framväxten av ett militärindustriellt samhälle med totalitära och xenofoba tendenser. Inte helt olikt det USA som vi sett konturerna av i ”kriget mot terrorn”.

I jämförelse framstår Glass-trilogins humorbefriade superhjältemytologi som en både uppblåst pretentiös och stollig blandning av religiös visdom och självhjälpsterapi inte helt olikt scientologirörelsens skrattretande urkund. Här blir superhjältarna till apostlar som ska väcka mänskligheten till insikt om ”vilka vi egentligen är”, för att citera en filmreplik. Vad detta skulle vara förblir oklart, som så mycket annat i Shyamalans tankegrumliga värld.

Oavsett intentionerna har man förargelseväckande tråkigt i salongen. Några i publiken gick faktiskt under premiärföreställningen. Jag förstår dem. Framåt eftertexterna sitter man där i biostolen, mentalt groggy efter en rungande dumhetssmocka.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-01-19 (nättidningen), 2019-01-20 (i tryck).