Sverige 2019. Regi: Mattias Wellander Löfgren. Medverkande: Kalle Lind, Elin Bommenel, Inga-Lill Poromaa, Åke Neman. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.25.
Redan i början av Folkhemmets styvbarn höjer jag på ögonbrynen inför mediemångsysslaren och ex-Vipeholmsanställde Kalle Linds skönmålning av bondesamhället som en inkluderande folkgemenskap, där de som var ”eljest” hade sin plats. Alla som läst våra arbetarförfattare eller har släktingar berättat om den tiden har nog en annan bild av hur ”byfånar” kunde behandlas. Se Hans Alfredsons roman En ond man (1980), filmatiserad som Den enfaldige mördaren (1982).
Därefter ger filmen intryck av en ond stat som systematiskt rycker ”sinnesslöa” barn ur kärleksfulla föräldrars händer och skickar dem till en skräckklinik. Sådana fall får vi höra ett par exempel på. Emellertid har också jag arbetat på Vipeholm och känner därför till att det även finns andra historier.
Då fick jag höra om vanvårdade barn som varit inlåsta på vindar, bott i stall eller på andra sätt hölls undangömda av föräldrar som knappast gjorde skäl för namnet. Skammen inför och vanföreställningarna om barn som var annorlunda levde länge i Sverige. Därför var det ytterst få anhöriga som besökte de intagna på Vipeholm, vilket vårdaren Åke Neman nämner i dokumentären.
Vidare traderar filmen även vanföreställningen om att socialdemokratins människosyn skulle vara ideologiskt närbesläktad med nazismen. Det är inte bara en förolämpning mot alla de socialdemokrater som dog i Tysklands koncentrationsläger, utan också en grov vantolkning av paret Alva och Gunnar Myrdals visioner om den svenska välfärdsstaten. Däremot fanns det läkare, bland andra Vipeholms sjukhuschef 1935–1963, Hugo Fröderberg, som odlade tankar om både passiv och aktiv dödshjälp för ”undermåligt människomaterial”. Det visade TV4-reportern Thomas Kanger redan för tjugo år sedan i ett uppmärksammat Kalla fakta-reportage om Vipeholm.
Nog kan jag, som Barbara Wilczek Ekholm gör i filmen, misstänka att de höga dödstalen under krigsåren knappast var en slump. Men inte var de resultatet av någon påbjuden utrotningsideologi från regeringskansliet; det fanns ingen svensk motsvarighet till Nazitysklands Aktion T4. Mycket av det som hände på Vipeholm, inklusive 1950-talets kariesexperiment dokumenterade av vetenskapshistorikern Elin Bommenel, var illa nog ändå.
Sture Rayner avlöser Fröderberg som sjukhuschef 1963 och öppnar anstalten mot världen. En ny tid står för dörren. Men kanske har inte så mycket förändrats, nu när fosterdiagnostik möjliggjort en ny bortsortering.
Vipeholm och behandlingen där av intellektuellt funktionsnedsatta är ett stycke svensk 1900-talshistoria som hade förtjänat en bättre genomlysning än Folkhemmets styvbarn. Nu drar alltför många svepande omdömen, överdrifter och skeva historiebilder ner intrycket. Filmen hade tjänat åtskilligt på mer sakkunskap och mindre av ogrundade och tvivelaktiga tyckanden.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-04-12.