Diego Maradona – Michael Tapper

Storbritannien 2019. Regi: Asif Kapadia. Röster: Diego Maradona, Claudia Villafañe, Fernando Signorini, John Foot. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.10.

Diego Maradona är Jekyll/Hyde-berättelsen om fotbollslegenden med samma namn. Diego var den anspråkslöse arbetaklassgrabben från en kåkstad i utkanten av Buenos Aires. Maradona var den färgsprakande och kontroversiella medieprimadonnan Diego skapade för att försöka leva upp till sin gudomliga status.

Så länge karriären hade vind i seglen kunde de två samsas med varandra. När vinden vände blev primadonnan Maradona till ett monster som drog Diego ner i fördärvet. Men många var de som hjälpte till till att göda Maradona-odjuret: mediernas skandalskriverier, fotbollsklubben Napolis ledning och Neapels gangstersyndikat camorran, som snärjde den unge Diego med kokain och prostituerade.

Brittiske dokumentärfilmaren Asif Kapadia (Senna, 2010; Amy, 2015) har haft tillgång till drygt 500 timmar film från både tv-arkiv och privatsamlingar, varav mycket inte har visats offentligt tidigare. Ur bildmaterialet har han med hjälp av Chris Kings rakbladsvassa klippningsarbete konstruerat en saklig och fängslande berättelse med nyinspelade kommentarer från bland andra ex-hustrun Claudia Villafañe, personlige tränaren Fernando Signorini, fotbollshistorikern John Foot och inte minst Diego Maradona själv, som med en även bokstavligen nykter blick ser tillbaka på karriärens uppgång och fall.

Diego Maradona fokuserar på stjärnans tid 1984–1991 i italienska Napoli. Här får den småväxta skitungen från slummen nytt bränsle till sin klassrevanschism när han tar det fattiga och föraktade laget, som aldrig vunnit något innan dess, till två ligasegrar och tre cupsegrar. Det täpper till truten på de norditalienska fansens rasistiska slagord om syditalienare som kolerasmittade halvapor och får Napolifansen att bygga religiösa altare över sin frälsare.

För Kapadia kommer vändpunkten till fallet med VM-turneringen 1990, då Maradonas Argentina besegrar Italien på Napolis hemmaarena. Men knivarna hade antagligen slipats ända sedan stjärnan ett par år tidigare velat komma bort från klubben och från Italien eftersom fansens fanatiska kärlek blivit till ett hot mot hans familj och gjort hemmet till ett fängelse. Skyddet för hans nattliv med kokain och prostituerade drogs undan av stans etablissemang.

Dömd för kokaininnehav och avstängd från fotbollen efter ett dopingavslöjande fick den fallne Fotbollsmessias springa ett gatlopp i medierna som föreföll vara välorkestrerat. Han karaktärsmördades med klasshat på temat om att man kan ta stjärnan ur slummen men inte slummen ur stjärnan. Föga förvånande övergav Maradona sina nyliberala sympatier till förmån för Fidel Castro och Hugo Chavez – ett intressant ämne för en egen film.

Kapadias Maradona-porträtt avslöjar inget radikalt nytt, men som studie av fotboll, klass och dolda maktstrukturer i ett genomkorrumperat samhälle är den både rafflande och tankeväckande.