Crawl – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Alexandre Aja. Medverkande: Kaya Scodelario, Barry Pepper, Ross Anderson, Anson Boon, George Somner. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.27.

”Raaaaaahh!” och ”Arrrrrgghhh!” är de två vanligaste replikerna i denna högst välbekanta men likväl bitvis effektfulla chockmaskin. Den första kommer från alligatorerna som använder översvämningen under en orkan i Florida till att utöka jaktområdet och därmed menyn. Den andra kommer från maträtterna själva, alltså delstatens invånare, som jagas på gator och torg, i affärer och ända in i sina duschkabiner.

Skräckfilmsspecialisten Alexandre Aja (PIRANHA 3D, 2010) demonstrerar än en gång hur mycket bättre han är på att bokstavligen söndra folk än att föra dem samman. Ben knäcks. Kroppsdelar slits loss. Blod färgar så gott som varje vattendroppe. Samtliga räddningsförsök är komiskt ineffektiva. Alltmedan de två huvudpersonerna, simmarstjärnan Haley (Kaya Scodelario) och hennes far och tidigare coach Dave (Barry Pepper), idisslar mantrat ”It’s okay” eftersom manusförfattaren inte kan komma på något bättre.

Filmen struntar egentligen högaktningsfullt i familjeterapin, men den har inget annat att säga, förslagsvis något vettigt om klimatförändringarna, så snyftsnyftinslagen utgör andningspauser i slakten. Den som vill rasta urinblåsan eller öka på bukfettet genom att köpa mer sötsaker kan ta tillfället i akt när far och dotter har ett tårfyllt kramkalas någonstans mitt i filmen. Alligatorerna är nämligen så hänsynsfulla att de tar en fikarast just då.

Filmen börjar i en simhall, där unga Haley tävlar i (trumvirvel)… crawl! Vi ser hur Dave peppar henne med att hon är en ”toppredator” och att ”vi är sådana som aldrig ger upp”. För säkerhets skull påminner han oss senare i filmen om hennes talang för att hålla andan och simma snabbt under vattnet. I hopp om att övertyga oss om att hon, tvärtemot oomtvistade fakta, kan simma snabbare än en alligator.

På bio har vi lärt oss att actionhjältar kan springa från explosioner och kulregn, hänga på utsidan av framrusande snabbtåg och från flygplan på flera tusen meters höjd. Uppenbara orimligheter som vanligtvis inte störs av ord som ska försöka förklara dem. Utom här.

Överhuvudtaget hade Crawl vunnit på att skala bort sina försök till psykologisering och personteckning, något man ändå inte mäktar med. Aja är ingen dramatiker. Han är först som sist en fingerfärdig chockmaskinist långt bättre på ”Raaaaaahh!” och ”Arrrrrgghhh!” än på ”I love you”.