Logan Lucky

USA 2017. Regi: Steven Soderbergh. Skådespelare: Channing Tatum, Adam Driver, Daniel Craig, Riley Keough, Seth Macfarlane, Daniel Craig. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.59.

Vad hände med Steven Soderbergh efter biofilmen SIDE EFFECTS och tv-filmen Mitt liv med Liberace (Behind the Candelabra, båda 2013)? Med dem satte han punkt för en 25 år lång karriär i film- och tv-branschen. I stället skulle han bli konstnär på heltid. Så gick temat i hans många intervjuer då, för fyra år sedan.

Sedan följde en rad tv-serier – The Knick (2014–15), Red Oaks 2014–16, Godless (2017) och THE GIRLFRIEND EXPERIENCE (2016–18) – där Soderbergh stod som producent men även gjorde inhopp som regissör. Konstnärsateljén lockade uppenbarligen inte, och när han nu aviserat sin ”comeback” till en karriär som varken avslutades eller ens tog semester säger han sig inte längre vara intresserad av att göra ”seriösa filmer” (hans citattecken).

Vad det betyder får vi ett första smakprov på i Logan Lucky. Filmen är, som utlovat, inget att ta på allvar. Den är lättsam och lekfull mitt i sin realistiska inramning i ett West Virginia märkt av den krisande kolgruveindustrin. Välvilliga kritiker har kallat den för ”redneckversionen av Ocean’s Eleven” och ”den bästa filmen Burt Reynolds aldrig gjorde”.

Det ligger förvisso något i dessa påståenden om Soderberghs retronostalgiska 1970-talspastisch, där ett gäng inte alltför klipska grabbar på samhällets botten rånar en Nascar-racerbana. Men en bättre jämförelse är bröderna Coens antropologiska expeditioner i USA med skruvade situationer, trögfattade rollfigurer och en deadpan-humor understruken av dialektala egenheter.

Som så många gånger tidigare står Steven Soderbergh även för filmfotot (som Peter Andrews) och klippningen (som Mary Ann Bernard). Sannolikt är det också han som under pseudonymen Rebecca Blunt skrivit manus, vilket är ett av filmens grundläggande problem. En blick på hans filmografi avslöjar nämligen att Soderbergh, undantaget genombrottet sex, lögner och videoband (sex, lies and videotape, 1989), är betydligt bättre som regissör av andras manus än sina egna. Jämför Out of Sight (1998), TRAFFIC (2000) och Side Effects med King of the Hill (1993), Solaris (2002) och nu Logan Lucky.

Filmens Knallhatten-inpirerade hillibillyhumor fungerar helt enkelt inte. Och det beror inte enbart på att klipparen Soderbergh lägger berättartempot i en sävligt låg växel eller att regissören Soderbergh schabblar bort situationskomiken genom sin oförmåga att ge scenerna liv och kraft. Som manusförfattare har Soderbergh inte en rolig replik att lägga i skådespelarnas munnar.

När förväntningar väl stegras hos publiken är det för att någon av skådespelarna för ett ögonblick av pur ansträngning försöker få en av filmens många tama och håglösa scener att lyfta från ett dödläge. Se till exempel hur Daniel Craig som planetens siste kassaskåpssprängare Joe Bang i blonderad punkfrisyr, fängelsetatueringar och lantistugg skämtar med sin sexiga Bond-image i en bilscen med Riley Keoughs Mellie Logan.

Men där man hoppades på fyndigheter kommer bara banala, om än hurtigt framsagda formuleringar. Skådespelarnas ansträngda blickväxling avslöjar allt om en scen som dör innan den knappt hunnit börja. Filmen är späckad av liknande, generande inslag.

Logan Lucky är en nästan två timmar lång och seg upptakt fram till de sista minuternas plötsligt livfulla montage, som avslöjar huvudpersonen Jimmy Logans (Channing Tatum) överraskande plan-i-planen. Fram till dess har detta mästarbedrägeri varit helt okänd för både oss i publiken och för Logans än mer korkade medkumpaner. Det som skulle bli ett sista garv blir emellertid bara plumpt och dumt. Greppet känns konstruerat, sökt, inte olikt upplösningen på en sämre pusseldeckare.

© Michael Tapper. Endast på webben michaeltapper.se 2017-08-25.