Michael Mortimer
Fossildrottningen
Norstedts
Daniel Sjölin och Jerker Virdborg, alias Michael Mortimer, vill skriva äventyrsromaner, åtminstone sex stycken i den serie som påbörjades i fjol med Jungfrustenen och som nu fått sin fortsättning i Fossildrottningen. Serien handlar om 24-åriga Ida Nordlund, som under Nobelfesten får en magisk sten av en döende rysk pristagare. När hon vaknar upp dagen efter är hon efterlyst för mord, men tar med hjälp av sin mormor och hennes nätverk av bekanta till flykten från såväl polisen som ett gäng slemma skurkar på jakt efter stenen.
Jakten går i första romanen från Stockholm via Östersund till Tomteland i Rovaniemi och avslutas i en slädfärd över ryska gränsen med en flock blodtörstiga vargar i hasorna. I andra romanen fortsätter färden från Moskva via Tjernobyl till Vatikanen och avslutas i en helikopterflykt över havet med italienska polisen i hasorna. Alltmedan berättelsen om stenen växer från Linné-eleven Daniel Solanders upptäckt av en fossil som utmanar naturvetenskapens ordning till nanoteknologisk forskning med skrämmande följder.
Kritiken mot den första boken var hård, och författarna gick till motangrepp. Genreromaner utmanar den finkulturella hegemonin och betraktas som kommersiell spekulation, hävdade de. För säkerhets skull med tillägget att deckare är mer inkomstbringande. Med tanke på att säljande genreförfattare som John Ajvide Lindqvist och Stieg Larsson omfamnats på dagspressens kultursidor ter sig argumentationen lika mossig och krystad som romanerna.
En lyckad genreroman är en blandning av solid tradition och djärv förnyelse. Som Millenniumtrilogin. Utan Lisbeth Salanders feministiska kaos- och terminatorgestalt hade den stannat vid en hyfsad dussindeckare. Något motsvarande finns inte i Mortimer-serien. Därav resultatet. Till det ska man lägga strömlinjeformningen av såväl romanfigurerna som berättelsen.
Det som ska vara ett rafflande äventyr med mustiga romangestalter, halsbrytande förvecklingar, sinnrika gåtor och en inre resa till själslig mognad blir snabbt till en snitslad bana av enkla lösningar. Inte ett hinder på vägen utan en snabbt uppdykande nödutgång eller räddande ängel. Inte en gåta utan en omedelbar lösning i första och mest långsökta gissning från huvudpersonerna. Idas utveckling består, så här långt, av en lång rad gråtattacker. Och rollgalleriet är lika oengagerande som den torftiga dialogen.
Det är som om författarna har lärt sig utanpåverket – de formella greppen – men glömt att fylla det med något. Dessutom har faktainslagen lite lojt kopierats rakt av från olika böcker och webbsajter i stället för att vävas in i berättelsen. Sammantaget ger det ett intryck av roman som snabbförpackningskonst utan innehåll, utan liv.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-06-30.