In Time

USA 20in_time11. Regi: Andrew Niccol. Skådespelare: Justin Timberlake, Amanda Seyfried, Olivia Wilde, Cillian Murphy. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.49.

”Man kan inte stjäla det som redan är stulet.” En replik vältajmad med Occupy Wall Street-rörelsen och dess efterföljare. Men i en värld där den rikaste procenten äger 40 procent av alla tillgångar medan den fattigaste 50 procenten äger en procent och gapet bara ökar är det också en fråga som kommer att bli allt mer aktuell i takt med att de längst nere tröttnar på girigheten hos dem längst uppe.

Jag noterar att författaren Harlan Ellison, som ständigt försöker ta äran åt sig för alla möjliga science fiction-idéer (bland annat för Terminator), har stämt teamet bakom In Time. Men livstidsförkortning som befolkningsbegränsning och tid som handelsvara är idéer som finns i många sf-berättelser i roman och film – exempelvis Logans Run (1976), aktuell för nyinspelning.

Själv sätter jag en hacka på att regissören och manusförfattaren Andrew Niccol har läst belgaren Paul Van Hercks sf-klassiker Vi ses på Plurdag, skriven upprorsåret 1968. Den handlar nämligen om hur överklassen roffat åt sig mer livstid än andra. Filmen går ett steg längre: här kan samhällseliten tanka tid i det oändliga medan sluminvånarnas biologiska klockor rinner ut vid fyllda 25 år. Såvida man inte på olika sätt kan få, stjäla eller på annat sätt komma över andras tid.

Följaktligen är tid hårdvaluta i en gangsterekonomi som i all sin absurditet kastar ljus över vårt eget samhällssystem. Särskilt understryks det av de löpande socialdarwinistiska diskussionerna om den starkes rätt att ta från den svage – hjälpt av ett moraliskt korrumperat rättsväsende. Med sitt blinda paragrafrytteri illustrerar Cillian Murphys SS-liknande tidsväktare, liksom Adolf Eichmann, självbedrägeriet i tanken på en ideologiskt neutral mellanposition.

Men även om allegorin är träffande haltar det i iscensättningen. Bonnie & Clyde-paret Justin Timberlake och Amanda Seyfried gör sitt bästa, men den riktiga romantiska och dramatiska gnistan saknas i filmen. Varken deras passion eller Robin Hood-bankrån blir riktigt utmanade och farligt. Och när deras brott inte kostar i lidande och prövningar förlorar också slutsegern i kraft och övertygelse. Sista-sekunden-räddningen i upplösningen känns förkonstlad och tillrättalagd. Synd på så goda premisser.

© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-10-28.