Brúðgumminn

Island 2008. Regi: Baltasar Kormákur. Skådespelare: Hilmir Snær Guðnason, Margrét Vilhjalmsdóttir, Laufey Eliasdóttir, Þröstur Léo Gunnarsson. Längd: 1.36.

Baltasar Kormákur slog igenom internationellt 2000 med 101 Reykjavik, som vid sidan slackerkomedin om huvudpersonen satte öhuvudstadens nattklubbsliv på världskartan. Sedan dess har han arbetat i de mest skilda genrer. Häromåret gjorde han den originella mordthrillern Mýrin. Tyvärr har ingen av de senare filmerna letat sig hit förrän nu, och den är hans kanske svagaste prestation.

Med sitt centrala relationsdrama huvudsakligen förlagt till den karga Flatey i nordvästra Island påminner premisserna i Brúðgumminn inte så lite om Ingmar Bergmans Fåröfilmer. Men i stället för att koncentrerat borra sig in i karaktärerna och deras demoner, så flamsar Kormákur ut i en rad för handlingen oväsentliga tokroligheter.

Öns krögare är en oförlöst operasångare, som brister ut i arior till förskräckelse för både tärnor och tyska turister. Prästen plågas av en autoimmun hårsjukdom, och huvudpersonens mentalsjuka första fru överger sitt pianospelande för att ägna sig åt konstinstallationer med havstång. En särskild komisk udd riktas mot titelpersonens gnidna och gemena blivande svärmor. Hon fattas bara skäggvårtan för att platsa i Kronblom.

Den här sortens ytliga felliniismer har alltför länge plågat den europeiska konstfilmen. Här ser den mer förkonstlad och tröttkörd ut än någonsin. Och det är synd eftersom det finns en ansats till intressant moralproblematik som utgår från de inledande och avslutande filosofilektionerna om Kants hållning till kärlek och etik. Fast det stannar vid en tom gest, som skådespelarna – särskilt Margrét Vilhjalmsdóttir som den själsplågade pianisten – kämpar förgäves för att fylla med mening.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-08-07.