Body of Lies

USA, 2008. Regbody_of_liesi: Ridley Scott. Skådespelare: Leonardi Di Caprio, Russel Crowe, Mark Strong, Golshifteh Farahani. Längd: 2.09.

Body of Lies bygger på en roman av David Ignatius, men likheterna till Syriana slående. Huvudpersonerna är väderbitna på gränsen till utbrända CIA-fältagenter med en vag uppfattning om att vilja göra gott. De tror sig ha kontrollen över sina farliga Mellanösternoperationer. Snart inser de dock att Washington bara ser dem som försumbara verktyg i en härva av dubbelspel, svek och lögner.

Men där Syriana hade ambitionen att länka samman en komplex kedja av samband mellan USAs utrikespolitik, CIA, storföretag och framväxten av terrorism som ett desperat svar på den globala världsordningen, återfaller Body of Lies till actionfilmens sedvanliga frikoppling mellan terrorismen och dess rötter i en social verklighet. Man gör sig exempelvis stort omak för att beskriva Usama bin Ladin-substitutet shejk Al-Saleem (Alon Abutbul) som en fåfäng och mediekåt gangster snarare än en religiöst och politiskt motiverad sektledare.

Det politiska i thrillern är mer parentetiskt, huvudsakligen iscensatt som en verbal sluggermatch mellan fältagenten Ferris (Di Caprio) och hans chef Hoffman (Crowe). I empati och respekt för en multikulturell omvärld låter Ferris som ett språkrör för Obamas utrikespolitiska kursändring. Hoffman är hans motpol, ett imperialistiskt Bushensteins monster av cynism, likgiltighet och översittarattityd både i arbetet och hemma i familjen.

Thrillerinslagen är inte oväntat Scotts verkliga styrka. Med viss inspiration från brodern Tonys konspirationsfilm Enemy of the State (1998) mjölkar han åtskillig spänning i hur terroristerna ska komma runt den bedrägliga säkerheten som ligger i USA i högteknologiska övervakningssystem av telefon, e-post, Internet och satellitspaning. Även skådespelarprestationerna är överlag av högsta klass. Särskilt britten Mark Strong står med kraft ut som den förföriske och hotfulle chefen för den jordanska underättelsetjänsten, Hani.

© Michael Tapper, 2008. Sydsvenska Dagbladet 2008-12-05.