Windtalkers

USA 2002windtalkers
Regi: John Woo. Manus: John Rice, Joe Batteer. Foto: Jeffrey L Kimball. Musik: James Horner. I rollerna: Nicolas Cage, Adam Beach, Roger Willie, Peter Stormare.
Filmstaden i Malmö

Windtalkers handlar om några Navajo-indianer som under andra världskriget användes som levande kodmaskiner i kriget mot japanerna i Stilla Havet. Den tar upp viktiga ämnen, som den strukturella rasismen i amerikanska försvarsmakten, indianernas komplicerade historia till den vita statsmakten i hemlandet och den allt annat än heroiska sanningen bakom de krigshjältemyter som nu åter saluförs på vita duken.

John Woo och hans manusförfattare lägger visserligen ut små inslag i förbigående som ibland träffande men oftast sentimentaliserande och melodramatiskt antyder något av dessa ämnen. Så får vi exempelvis se filmen visa hur vita men inte indianer dekoreras efter en blodig närstrid, bara för att senare bevittna en relativt oproblematisk förbrödring över rasgränserna när en av indianerna räddat en rasistisk soldat under strid.

Men filmens tonvikt ligger övervägande på krigets pyrotekniska sida. Det blir långa scener med riggade explosioner framför vilka kroppar svävar i Peckinpah-imiterande slow motion-koreografi. Greppet är bara alltför välbekant i krigsgenren, rent av tröttkört. Framförallt eftersom Peckinpah själv gjorde det så mycket bättre i östfrontsskildringen Järnkorset (1976).

Än mer förödande är valet av att låta berättelsens huvudperson vara vit trots att filmen ska fokusera på en etnisk minoritets villkor. Det misstaget är också klassiskt, till exempel i inbördeskrigsfilmen Glory (1989) som handlade om svarta soldater i US Army. Inte oväntat blir indianerna här endimensionellt snälla och fogliga hjälpredor, medan den vite hjälten är en mer komplex och därmed också intressantare person.

Windtalkers är ingen dålig film. Skådespelarprestationerna och de tekniska kvaliteterna är utmärkta. Men vinkeln med de indianska kodpratarna har förvandlats till en gimmick, begravd under tonvis av genreklichéer.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-08-09.