Ondskans hus – Michael Tapper

USA 1999. The House on Haunted Hill. Regi: William Malone. Manus: Dick Beebe. Foto: Rlick Bota. Musik: Don Davis. I rollerna: Geoffrey Rush, Famke Janssen, Taye Diggs, Ali Larter, Bridgette Wilson, Peter Gallagher.

Filmstaden och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

Nyinspelning av en skräckklassiker på temat en natt i det hemsökta huset. Originalet, på svenska Skriet vid midnatt, gjordes 1958 av gimmickfilmens mästare William Castle och lanserade trickeffekten Emergo, ett självlysande skelett upphängt på lina som under en chockartad scen svävade över publiken. Andra Castle-tricks var de elektrifierade biofåtöljerna (Percepto) till The Tingler (1959) och dödsförsäkringen i händelse skräckförmedlad bortgång för de åskådare som vågade sig till Macabre (1958).

Ondskans hus (utan Emergo) har tagit över det mesta av manusförfattaren Robb Whites ironiska variation på en Agatha Christie-salongsdeckare och Castles lekfulla regi. I centrum för filmens skruvade party står åter en mordisk katt-och-råttalek mellan en blaserad multimiljonär och hans beräknande hustru. Och chockeffekterna presenteras på samma sätt enligt principen klubbslag i huvudet.

Geoffrey Rush har som miljonären fått namnet Stephen Price, en referens till rollföreträdaren Vincent Price, legendarisk skräckaktör och de avmätta cynismernas okrönte kung på vita duken. Rushs rollfigur, försedd med Priceliknande mustasch, har förvandlats till nyrik och vulgär nöjesfältägare med halsbrytande berg-och-dalbanekonstruktioner som specialitet. Rollercoasters är för övrigt en beteckning i USA för chockeffektstinna skräck- och actionfilmer.

Blodighetsfaktorn är naturligtvis uppdaterad med 42 år. Men de mest explicita brutaliteterna koncentreras till nyinspelningens stilenliga pseudodokumentär med sensationalistiskt anslag som kom inleder och avslutar filmen (efter eftertextema). Den anspelar bland annat på mellankrigstidens utbredda rasbiologiska forskning och kastrationsprogram för mentalsjuka och förståndshandikappade. Man visar hur filmens art deco-byggnad under 1930-talet inhyste ett mentalsjukhus som utförde fruktansvärda experiment på sina patienten.

Tyvärr ansågs emellertid inte thrillerintrigen från originalet räcka föredagens publik, utan man har dessutom stoppat in ett föga skrämmande mördarspöke som Castle knappast hade godkänt. Som helhet gör dock Ondskans hus originalet rättvisa. Manuset har hittat den rätta blandningen av skräck och makaber humor, och regin förmedlar effektivt en kittlande spökhuskänsla. Dessutom balanserar skådespelarna, med Rush och Famke Janssen i spetsen, på ett beundransvärt sätt precision strax intill gränsar^, för överspel. En njutning för skräckfantasten.