Outlaw King

Storbritannien/USA 2018. Regi: David Mackenzie. Skådespelare: Chris Pine, Florence Pugh, Stephen Dillane, Bill Howle, Tony Curran. Längd: 2.01.

Netflix framgångar som filmproducent väcker blandade känslor. Kabel-tv-bolaget står förvisso bakom prestigeprojekt, som Alfonso Cuaróns mexikanska familjekrönika Roma (premiär i december), filmad i svartvitt, och Martin Scorseses stjärnspäckade gangsterdrama The Irishman (premiär 2019). Men varför ska filmerna – gjorda för de största biodukarna – visas endast någon vecka på några utvalda storstadsbiografer innan de släpps för VOD-visning på Netflix?

Ett annat offer för policyn är skotske regissören David Mackenzies (Hell or High Water, 2016) visuellt storslagna Outlaw King, som får tv-premiär idag. Den handlar om skotske kungen Robert the Bruce (Chris Pine), som efter William Wallaces avrättning 1305 bedrev ett så framgångsrikt gerillakrig mot de engelska ockupationstrupperna att Skottland vann sin självständighet nio år senare.

Miljöerna är skickligt återskapade i verkliga medeltidsborgar och städer med hjälp av dekorer och datoranimation. Landskapet har en nyckelroll i handlingen, både som beskyddare och vapenbroder till Robert och hans män när de ömsom undslipper sina engelska fiender, ömsom slår tillbaka mot dem. Men bilderna förlorar i poetisk kraft på en aldrig så stor tv-skärm eller hembioduk.

Delvis kompenseras vi av genomgående starka rollprestationer som gör rättvisa åt Mackenzie och medförfattaren Batsheba Dorans (Boardwalk Empire, 2010–14) levande, jordnära – ibland blod- och gyttjenära – tidsskildring.

Borta är Mel Gibsons fåniga machonationalism i Braveheart (1995). I Chris Pines gestaltning blir Robert en lågmäld gerillakämpe av folket, om än aningen för välkammad med tanke på förlagans många barn på bygden. Liksom Wallace får han dock betala ett högt pris för sitt uppror, bland annat då hans bror Neil (Lorne MacFadyen) avrättas med utstuderad och helt tidsenlig grymhet.

Mansdominansen är inte oväntat total. Men några intressanta kvinnoporträtt finns, främst Florence Pugh som Roberts egensinniga men lojala, engelska fru Elizabeth. En själsfrände har hon i frun till Roberts vapenbroder Angus (Tony Curran), som efter år av väntan möter sin make med en lavett och repliken ”Where the fuck have you been?” innan hon omfamnar honom. Ett av flera avväpnande, komiska inslag som balanserar de chockerande brutaliteterna och överbryggar det 700 år stora tidsgapet mellan då och nu.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-11-09.