Bad Times at the El Royale

USA 2018. Regi: Drew Goddard. Skådespelare: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Jon Hamm, Dakota Johnson, Chris Hemsworth. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.21.

Öppningsscenen slår an tonen; nog är det bad times at the El Royale alltid. Den som checkar in kanske aldrig checkar ut. Annat än i en liksäck och med en slakhusinteriör efter sig i det en gång så trendiga innestället.

Det är tidigt 1970-tal på hotell El Royale vid Lake Tahoe, ett ingenmansland där gränslinjen mellan Kalifornien och Nevada delar hotellet i två hälfter. Man har sett bättre tider, men spåren av tidigare decennier med Rat Pack, JFK och deras ljusskygga kompisar dröjer sig kvar. Tittar man en bit bort vid samma sjö kan man få syn på Michael Corleones förfallna gods från GUDFADERN II (The Godfather, Part II, 1974). Festen är över.

Till El Royale kommer en blandning sällsamma gäster, alla med sina hemligheter. Ingenting är vad det synes vara. Följaktligen kan man stirra sig vindögd efter vem som är storyns vinnare respektive förlorare, hjälten, antihjälten, skurken med gott hjärta eller den med en själ svartare än natten.  Fattas bara annat i en modern film noir som den här.

I rollgalleriet ingår knölaktige försäljaren Laramie (Jon Hamm), förekommande prästen Daniel (Jeff Bridges), skönsjungande artisten Darlene (Cynthia Erivo), neurotiske portieren Miles (Lewis Pullman) samt hippietjejen Emily (Dakota Johnson), som signerar hotelliggaren med ett emfatiskt ”Fuck You” bara för att möblera sitt rum med bundna tjejen Rose (Cailee Spaeny) och en vapenarsenal.

Som om det inte var nog kastar regissören och manusförfattaren Drew Goddard (THE CABIN IN THE WOODS, 2013) in Charles Mansons okände bror Billy Lee (Chris Hemsworth) med sin egen mördarkult som storyns diabolus ex machina. Ju fler potentiella lik desto bättre tycks vara mottot i denna underhållande men inte särskilt kittlande thriller. Vid sidan av Dakota Johnsons mediokra rollinsats, är filmens svaga punkt att den inte kan bestämma sig för om det ska vara allvar eller komedi. Det blir varken eller.

Eftersom filmen bygger på att mata åskådaren med den ena överraskningen efter den andra ska jag inte dröja vid handlingen. På klassiskt film noir-vis utspelas den huvudsakligen på natten i ett hällande regn som gör allt för rena världen från rollfigurernas synder. Avslöjande återblickar ger oss bakgrunden till dramat och psykologiska snabbporträtt av rollgalleriet.

Saknas gör noir-filmens alltid lika skarpslipade och giftigt bitande dialog. De kvicka replikduellerna, gärna med elaka eller sexuellt högspänningsladdade undertexter. Å andra sidan kom mina farhågor på skam om att Goddard, med sin bakgrund i tv-serier som Alias (2001–06) och Lost (2004–10), skulle lämna oss med ett förargelseväckande vafan?-slut som gjorde man kände sig blåst på konfekten.

För mig var det filmens stora överraskning; att Goddard förmådde berätta en helgjuten historia med början, mitt och slut – om än i mixerblandad ordning. Det är en raritet i dagens bioutbud.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-19.