Mångfaldigt prisbelönta journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallbom har gjort sig kända för att med kritiska granskningar avslöja rättsövergrepp och rena justitiemord. Tillsammans kullkastade de 2017 ryktena och den påhittade bevisningen om mordet på fyraårige Kevin. I år tar de sig an en av svensk rättshistorias största skandaler, den som sedan fyrtio år stämplat Teet Härm och Thomas Allgén – i medierna kallade Obducenten och Allmänläkaren – som perversa styckmördare.
Förutom alla mediespekulationer i fallet har de granskat den omfattande förundersökningen och den så kallade Slasken, det vill säga de förhör, uppslag och spår som polisen valt att lägga åt sidan. Mordutredningen följer samma deprimerande mönster som i fallet med Olof Palme: Polisen får ett svårlöst mord på halsen. Man hittar en person vars livsstil man ogillar. Han görs på lösa grunder till huvudmisstänkt. Alla andra och mer lovande spår arkiveras för att kallna.
Teet Härm hade ett okonventionellt privatliv som gift med en bisexuell kvinna han levde i ett öppet förhållande med. Hon hade förbindelser med andra kvinnor, han gick till prostituerade på Malmskillnadsgatan. Några år innan mordet 1984 på den 27 år gamla, prostituerade narkomanen Caterine Da Costa tog Härms fru livet av sig efter lång tids depression och flera tidigare självmordsförsök.
Man kan tycka vad man vill om Härm, men det binder inte honom till mordet eller till styckningen av Da Costa. Faktum är att ingen teknisk bevisning binder honom eller hans medåtalade vän Thomas Allgén till brotten. Pim Martinsson och hans kollegor på mordroteln i Solna förhörde 200 prostituerade. Ingen hade sett eller hört talas om att Härm och Da Costa haft någon kontakt med varandra.
Härm fanns inte heller med i Da Costas adressbok över kunder som polisen hittade hos den man i Gislaved hon tidvis bott hos. Där fanns emellertid en lång rad andra och mer intressanta namn, bland annat flera läkare som, sannolikt mot gentjänster, skrivit ut narkotiska läkemedel till Da Costa. Mest intressant var en arkitekt som haft hembesök av Da Costa under pingsthelgen då hon försvann. Inga av dessa spår följdes upp.
I stället blev Da Costa-fallet offer för den sektmentalitet som även präglade fallen Quick och Kevin. Den hade sitt ursprung i en växande moralpanik kring incest, pedofili och satanistiska ritualmord som under 1980-talet kom från USA till Europa för att slå rot bland feminister. Bevisningen i de fallen byggde så gott som uteslutande på den idag förkastade teorin om bortträngda minnen, något en del psykologer och självutnämnda vittnesexperter ofelbart hittade hos små barn.
Skräckberättelser som de kring styckmordsrättegången lever sina egna liv oavsett fakta i målet, det ser vi än mer dagens många skogstokiga konspirationsteorier. De mobiliserar en lynchmobbmentalitet som underminerar rättsstatens krav på att misstänkta ska prövas förutsättningslöst i domstol. Med resultat att oskyldiga döms, kanske för resten av livet, medan de verkliga mördarna går fria.
© Michael Tapper, 2024. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2024-11-27.
Det svenska styckmordet
DOKUMENTÄRSERIE I FYRA AVSNITT PÅ SVT/SVT PLAY. Sverige, 2024. Gjord av: Dan Josefsson, Johannes Hallbom. Med: Teet Härm (obducenten), Thomas Allgén (allmänläkaren), Pim Martinsson (mordutredare), Birgit Degerman (chef för våldroteln i Solna), Bo Åström (mordutredare), vänner till Caterine Da Costa. Längd: 1.00/avsnitt. Texten bygger på läsningar av ett flertal böcker och artiklar i målet samt de två första avsnitten i dokumentärserien.
Lästips: Per Lindeberg Döden är en man: Historien om obducenten och allmänläkaren (Dejavu Publishing), utgiven i uppdaterad och utökad upplaga i två delar oktober 2024.