Det började 2013 med att frimärken försvann ur samlingar till salu på auktionsfirman Philea. En övervakningskamera visade att förövaren var Ian Wiséhn, tidigare chef för Kungliga Myntkabinettet. Ställd inför bevisningen erkände han några av stölderna och bötfälldes. Vid förhören fattade man misstankar om att han även kunde ha stulit betydligt mer från sin tidigare arbetsplats, ett museum vars samlingar tillhör världens främsta och är värderad till 25 miljarder.
Under polisutredningen som pågått sedan dess har museipersonalen upptäckt att myntsamlingen förlorat föremål till värdet av cirka 25 miljoner kronor. Ett långt större belopp än vad Anders ”KB-mannen” Burius stal böcker för under sin tjänst på Kungliga Biblioteket. Själv påstår Wiséhn att han bara sålt mynt från sitt föräldraarv. Samtidigt tickar klockan mot preskriptionstiden för grov stöld: tio år.
Dokumentärfilmaren Åsa Blanck (Det är inte så dumt att bli gammal, 2015) blandar intervjuer med arkivmaterial och klipp från släktingars super 8-filmer. Serien är konventionellt på gränsen till fyrkantigt berättad. Inga djärva grepp eller överraskningar här, vilket bland annat märks i låtvalet av Pink Floyds uttjatade ”Money”.
Men berättelsen fängslar. Wiséhn tycks vara ännu ett tragiskt symtom på vår tids konsumtionsvansinne och vurm för materiell status. Vid en husrannsakan i hans lägenhet hittar polisen högar av dyra men oanvända kläder och andra lyxföremål.
Medarbetare vittnar om extravaganta resvanor och att chefen gärna bjöd på kostsamma middagar. När Wiséhn tycker personalen behöver klä upp sig i jobbet köper han en ny kostym för över 10 000 kronor till en manlig medarbetare. Villkoret är att hålla tyst om vem som betalat.
Hans oansenliga yttre och lågmälda framtoning ger intrycket av grå kontorsråtta, illustrerat av en scen då vi ser honom äta på restaurang i en ekande ensamhet. Kanske var det inte bara serietitelns guldfeber som drev honom utan också en desperat jakt på bekräftelse, att bli omtyckt om så bara för sina spenderbyxors skull.
Kring honom tecknar man bilden av handeln och samlandet med mynt som en sluten, hemlighetsfull värld. Befolkad av mestadels äldre män med ett nischat specialintresse. ”Inga änglar”, säger en röst menande om denna tysta men laglösa subkultur. Det vore ett ämne för en egen dokumentärserie.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-04-18.
Guldfeber
Dokumentärserie i tre avsnitt. Sverige 2020. Regi: Åsa Blanck. Medverkande: Ian Wiséhn, Jan-Åke Törnhage, Maria Palmqvist, Bjarne Ahlström. Längd: 1.00/avsnitt. Premiär: 2020-04-18. Omdömena baserar sig på en förhandsvisning av det första avsnittet.