Design is thinking made visual.
–Saul Bass (1920–96)
Det är en truism att säga att vi är barn av vår tid. Men få har stått i så harmonisk samklang med sin samtid som den amerikanske grafiske konstnären och filmskaparen Saul Bass. Även om namnet inte är bekant så har alla ni som delat 1900-talet med honom träffat på något som han signerat, och fortfarande används många av det hundratalet logotyper han designat för några av världens storföretag. För filmälskaren är han känd för sina stilbildande affischer och banbrytande förtexter till några av Hollywoods största namn: Alfred Hitchcock, William Wyler, Otto Preminger, Billy Wilder, John Frankenheimer, Martin Scorsese och många andra
Scorsese sammanfattar i förordet till det nyutkomna praktverket Saul Bass: A Life in Film & Design den tidsanda och samhällsvision som Bass uttryckte i albumomslaget till skivan Frank Sinatra Conducts Tone Poems of Color (1956). Regnbågen av olikfärgade horisontala rektanglar representerar för honom ett universellt känslospektrum: ”Jag fångas omedelbart av den känsla av världen just vid det tillfället, 1956, som jag delar med honom. Då fanns det en vision av hopp, av en ny och bättre värld. Och det fanns en tanke om att allt skulle kunna strömlinjeformas, något som skulle vara till glädje för oss alla.”
Från B
auhaus till drömfabriken
Saul Bass var son till rysk-judiska immigranter i New York. Redan i high school vann han priser för bland annat några konstnärligt djärvt utformade affischer. Men det först i mötet med lärare och elever från den i Nazityskland stängda Bauhausskolan som han fann sin personliga stil. Mentorn Gyorgy Kepes och hans bok Language of Vision (1944) blev utgångspunkten för Bass eget sökande efter ett uttryck som var omedelbart begripligt för alla oavsett språk och kultur. Grafisk design som visuell esperanto var något som tilltalade honom såväl politiskt som estetiskt. Efter att 1950 öppnat egen reklamfirma blev Hollywoodbolagen några av hans största kunder.
Jan Christopher Horak filmprofessor på University of California i Los Angeles färdigställer just nu en bok om honom: ”Bass skapade en modernistisk avantgardekonst som snarare än att utmana var som skräddarsydd för Hollywood. Han omformulerade Bauhaus etik och estetik till ett amerikanskt formspråk. Faktiskt kan man se det amerikanska 1950-talet som en fortsättning på Bauhaus 1920-tal, då konst och design skulle ha både en estetisk och en praktisk funktion.” Karakteristiskt för Bauhausdesign är hur alla kompositionselement reduceras till cirklar, linjer och fyrkanter. Man betonar rörelsedynamik och en kontinuitet mellan formella likheter med släktskap till den ryske 1920-talsregissören Sergej Eisensteins montage.
I Bass tidiga filmaffischer kring 1950 för United Artists dominerar fortfarande publikdragande namn som Marlon Brando och Kirk Douglas i bild. Men kompositionerna betonar dem inte som stjärnor utan som grafiska element bland andra. I affischen till Männen (The Men, 1950) ser man inte ens Brandos ansikte. Bara några år senare blev Bass design ett så starkt varumärke i sig att stjärnorna helt saknades på affischerna. Se bara hur Frank Sinatra har reducerats till en liten ruta bland de smala horisontella banden på Tone Poems of Color (1956). Samma år finns Sinatra inte med annat än med sitt namn på den stilbildande filmaffischen till Mannen med den gyllene armen (The Man with the Golden Arm, 1955). På så sätt tonas den individuella betydelsen ner till förmån för verket – filmen eller albumet – och det i sin tur framhävs som resultatet av ett kollektivt arbete.
Otto, den förskräcklige
Med Carmen Jones (1954) inledde Bass ett samarbete med Otto Preminger som varade ända tills regissörens sista film 1979. Inför Mannen med den gyllene armen uppmuntrade Preminger honom att göra en animerad förtextsekvens som skulle sammanfatta handlingen kring en heroinmissbrukande jazztrummis: Några vita, smala och dansanta rektanglar mot en svart botten leder tankarna till huvudpersonens trumpinnar och den stiliserade brutna armen understryker huvudpersonens infernotillvaro, monomant fixerad vid nästa sil. Landets biografpersonal, som gärna väntade med att släcka ner och låta ridån gå upp tills handlingen började, fick ett meddelande från Preminger: ”Maskinister – hissa ridån innan förtexterna.”
Bass design blev en sensation, uppdragen haglade. Själv valde han dock sina klienter med omsorg. Helst skulle det vara regissörer med konstnärlig bildning. För många i Hollywood var Preminger en bullrig demonregissör – känd som Otto, den förskräcklige – och man kunde inte förstå hur den timide och intellektuelle Bass stod ut med honom. Men trots de skilda temperamenten hade de en ömsesidig intuitiv förståelse för varandra. Dessutom hade Bass inför klagomål från biografägare, som ville marknadsföra Mannen med den gyllene armen med bilder på Frank Sinatra, bevittnat hur Preminger då hotade med att dra in filmen. Den lojalitetsförklaringen till deras gemensamma konstnärliga vision glömde Bass aldrig.
En del filmer gjorde han bara affischerna till, men till de flesta designade och spelade han också in förtexterna. Och till några var han betydligt mer involverad. I produktionsuppgifterna listades han då som ”visual consultant” eller liknande. Två sådana filmer var Spartacus (1960) och West Side Story (1961). Dessa gjordes just som Bass gift om sig med kollegan Elaine, som också blev hans ständiga samarbetspartner fram till hans död 1996. Tillsammans gjorde paret Bass detaljerade bildmanus (storyboard) för de stora krigsscenerna i Spartacus och det inledande slagsmålet som övergår i ett dansnummer i West Side Story.
Hans inflytande över den visuella stilen i filmerna han arbetade på blev högst påtaglig kring 1960. Hur mycket han påverkade är omstritt under denna auteurkritiska era, där de mest renläriga såg regissören som filmens ende sanne upphovsman. Både hyllat och omstritt i sammanhanget är Bass uppdrag för Alfred Hitchcock på dennes succéfilm Psycho (1960).
Spiraler och duschar
Hitchcock hade med sin konstnärliga bakgrund ett passionerat förhållande till modernismen, vilket drev Bass till nya djärva stilgrepp. Utifrån fysikern Ferdinand Lissajous sinussvängningsformer utvecklade han intrikata spiralfigurer som visuellt ledmotiv i Studie i brott (Vertigo, 1958). Förutom på affischen och under förtexterna återkommer spiralformen bland annat i den kvinnliga huvudpersonens frisyr. På så sätt blir filmtitelns vertigo – svindelkänslan som plågar filmens manlige huvudperson – också vår. Enligt filmvetaren Örjan Roth-Lindberg, som skrivit och föreläst om Alfre
d Hitchcock, gör Bass en slags ouvertyrer till filmerna som ”på en poetisk och specifikt filmisk nivå förbereder vår upplevelse och att de i efterhand framstår som en summering av dess innehåll. Det är som när man avlyssnat en rikt sammansatt musik och först efter den sista tonen förstår betydelsen och innebörden av preludiet.”
Actionfilmen I sista minuten (North by Northwest, 1959) försågs i stället med ett grafiskt motiv, där horisontala och vertikala linjer korsar varandra som uttryck för huvudpersonens rastlösa flykt kors och tvärs över USA undan såväl spioner som kontraspioner. Psycho kombinerade motiven från de två tidigare filmerna. I förtexterna skär aggressiva horisontaler och vertikaler sönder filmens prominenta namn. Duschscenen anknyter däremot till spiralmotivet i närbilderna på avloppets vattenvirvel som i övertoning fortsätter när kameran gör en utåkningningsspiral från en närbild av mordoffrets döda, uppspärrade öga.
Bevarat finns ett detaljerat bildmanus till duschscenen som Hitchcock bad Bass göra. Men vem stod egentligen bakom kameran under inspelningen? Bass själv och några med honom har antytt att det var han. Andra, som Stephen Rebello i boken Alfred Hitchcock and the Making of Psycho, har bestämt avfärdat detta och pekat på skillnader mellan Bass förlaga och scenen såsom den regisserades av Hitchcock och ingen annan. Oavsett vilket blev resultatet en sensation med bestående konstnärlig inverkan på framförallt skräck- och thrillerfilmer efter 1960.
Egna filmer och comeback
Under 1950-talet hade Bass gjort en rad prisbelönta reklamfilmer. Följande decennium uppmärksammades Elaine och han också för sina dokumentära, ofta experimentella kortfilmer. Kulmen blev en Oscar 1968 för bästa kortfilm med Why Man Creates, och man siktade därför på att gå vidare med en långfilm. Det ambitiösa science fiction-projektet Phase IV (1974) var tidstypiskt för genren med sitt evolutionsmotiv när några forskare hamnar i krig mot intelligenta myro
r för att mot slutet bevittna hur även människan tar ett nytt steg i utvecklingen. Filmen har ett oförglömligt foto, framförallt i de fantastiska myrscenerna gjorda av Ken Middleham. Producerande 20th Century Fox klippte emellertid om och ner filmen, försåg den med ett nytt slut och drog in den efter kort tid.
Bränd av Hollywood ägnade sig Bass helt åt reklamverksamheten och höll endast sporadisk kontakt med branschen, som när Stanley Kubrick 1980 beställde en affisch till The Shining. År 1987 gjorde han dock comeback med förtexterna till James Brooks Broadcast News, året därpå till Penny Marshals Big. De sista åren fram till sin död 1996 i cancer blev en konstnärlig höjdpunkt i samarbete med Martin Scorsese. Den svarta vattenytan med förvrängda skuggfigurer till Cape Fear (1991), de blommande rosorna bakom spetsknypplade tyger till Oskuldens tid (The Age of Innocence, 1993) och infernomotivet i neon till Casino (1995) demonstrerade Bass obrutna skaparkraft.
Mer än tidigare anknöt han här till sina rötter i den tyska expressionismens 1920-tal men också till Eisenstein och den ryska revolutionära filmens förmåga att hitta kärnfulla symbolbilder som etsar sig fast i minnet. Och trots att hans storhetstid inom filmen bara varade halvannat decennium – åren 1954–68 – ser Jan-Christopher Horak arvet efter honom som bestående både utanför och innanför drömfabrikens dörrar: ”Bass design påverkade inte bara reklammakarna och filmskaparna i Hollywood utan också en hel generation av unga grafiska designers som han personligen lärde upp i sin reklamateljé.”
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-01-07.
Saul Bass i urval
För Otto Preminger
Carmen Jones (1954)
Mannen med den gyllene armen (The Man with the Golden Arm, 1956)
Jeanne d’Arc (Saint Joan, 1957)
Ett moln på min himmel (Bonjour Tristesse, 1958)
Analys av ett mord (Anatomy of a Murder, 1959)
Exodus (1960)
Med senatens godkännande (Advise and Consent, 1962)
Bunny Lake är försvunnen (Bunny Lake Is Missing, 1965)
För Billy Wilder
Flickan ovanpå (The Seven-Year Itch, 1955)
Ariane (Love in the Afternoon, 1957)
I hetaste laget (Some Like It Hot, 1959)
Ett, två, tre (One, Two, Three, 1961)
För Alfred Hitchcock
Studie i brott (Vertigo, 1958)
I sista minuten (North by Northwest, 1959)
Psycho (1960)
För Martin Scorsese
Goodfellas (1990)
Cape Fear (1991)
Oskuldens tid (The Age of Innocence, 1993)
Casino (1995)
Övriga
Männen (The Men, 1950; regi: Fred Zinnemann)
Attack! (1956; Robert Aldrich)
Jorden runt på 80 dagar (Around the World in Eighty Days, 1956; Michael Anderson)
Det stora landet (The Big Country, 1958; William Wyler)
Storslam i Las Vegas (Ocean’s 11, 1960; Lewis Milestone)
Spartacus (1960; Stanley Kubrick)
West Side Story (1961; Robert Wise)
Den heta vägen (Walk on the Wild Side, 1962; Edward Dmytryk)
En ding, ding, din, ding värld (It’s a Mad, Mad, Mad, Mad World, 1963; Stanley Kramer)
Död man lever (Seconds, 1966; John Frankenheimer)
Grand Prix (1966; John Frankenheimer)
The Shining (1980; Stanley Kubrick)
Broadcast News (1987; James Brooks)
Big (1988; Penny Marshall)
War of the Roses (1990; Danny De Vito)
Bok
Jennifer Bass & Pat Kirkham Saul Bass: A Life in Film & Design Laurence King Publishing
Film
Saul Bass Phase IV Paramount/Legend Films (dvd-import från USA)