Polisen – ett svenskt haveri

Polis– så funkar det! (inte)
Hanne Kjöller
Fri tanke

Hanne Kjöller är i sin nya debattbok Polis – så funkar det! (inte), uppföljaren till En svensk tiger från 2016, fortfarande förbannad på polisens byråkratisering, ineffektivitet och tystnadskultur. Hon har inget särskilt nytt att tillföra; kritiken är densamma vi hört Leif GW Persson upprepa under de senaste tre decennierna i kriminalprogrammen Efterlyst och Veckans brott (med kort spinoff det senaste året i Veckan).

Antalet brott som klaras upp och lagförs är fortsatt på låga nivåer och sjunkande samtidigt som de senaste regeringarna omorganiserat polisen och lagt ytterligare drygt 100 miljarder till de senaste tio årens budgetar. Mer pengar och personal har inte gjort något avtryck i brottsstatistiken. Inte heller att låta rikspolischefernas huvuden rulla, som när juristen Dan Eliasson 2018 byttes ut mot den på-gatan-erfarne polisen Anders Thornberg, som i sin tur byttes ut 2023 mot juristen Petra Lundh.

En slutsats är att organisationen och arbetsförhållandena är problemet, vilket märks på att cirka 700 poliser slutar varje år. Politiker har ofta pekat ut lönerna som en orsak, men i medieintervjuer är poliser snarare missnöjda med mängden pappersarbete, dåliga chefer och att politiker är mer intresserade av straff än av att förebygga brott. Men Kjöller vill inte diskutera polisarbete i ett större, socialpolitiskt perspektiv utan enbart göra det till en fråga om att effektivera haffandet och lagförandet av buset.

Det är ett tunnelseende som bara noterar enskilda exempel på hur brottsoffer inte får hjälp när de anmäler så kallade mängdbrott: stöld, misshandel, bedrägeri, inbrott, ringa narkotikabrott, olovlig körning, rattfylleri, olaga hot, ofredande och skadegörelse. Det kan handla om så olika brott som springnotan på Malmö-restaurangen Atmosfär, att Kjöllers bror blivit svårt hundbiten eller då intellektuellt funktionsnedsatta Maria stjäls på pengar av sin assistent.

Fler poliser på fältet, fler lokala polisstationer med längre telefon- och öppettider hade gjort skillnad i kampen mot den typen av brottslighet. Där är jag ense med Kjöller. En polis med kännedom om grannskapet har större möjligheter att snabbt kunna gripa gärningspersonerna. Till den önskelistan skulle jag vilja lägga mer patrullering till fots i stan samt trafikpoliser på motor- och större landsvägar.

Men det finns också ett dolt problem som syns först om man går till Brottsförebyggande rådets (BRÅ) statistik för handläggningsresultaten under 2024. Där upptäcker jag att 759 413 av totalt 1 757 894 anmälda brott avskrivs omgående eftersom det inte finns några som helst brottsmisstankar. Drygt 43 procent av alla brottsanmälningar tog alltså upp tid för polisen helt i onödan. Här kan allmänheten bidra till effektiviseringen genom att tänka i flera led innan man går till anmälan.

I förbigående nämner Kjöller välfärdsbrottsligheten. Tidigare har den för henne handlat om sjukskrivna ”fifflare”, helt i arbetslinjens anda av klassförakt. Den stora och i verklig mening systemhotande brottsligheten som följt i spåren av privatiseringarna inom vård, skola och omsorg har hon däremot inget att säga om, sannolikt av ideologiska skäl.

Johannes Klenell kartlägger välfärdsindustrin i sin bok BANANREPUBLIKEN SVERIGE. Byggd på en mångmiljonrullning av våra skattepengar och där politiker och riskkapitalister fått sällskap av grovt kriminella. Hur ska polisen kunna hantera en välfärdsbrottslighet mer svårfångad och lukrativ än narkotikahandeln? Kommer politikerna – många tillhör själva välfärdsoligarkin– att bistå polisen med åtgärder och lagförslag? Det menar jag är frågor som vi måste debattera i nästa valrörelse.