Steve Olson
The Apocalypse Factory: Plutonium and the Making of the Atomic Age
New York: W.W. Norton 2020
336 sidor, ISBN 9780393634976
Ananyo Bhattacharya
The Man from the Future: The Visionary Life of John von Neumann
Milton Keynes: Allen Lane 2021
354 sidor, ISBN 9780241398852
Fred Kaplan
The Bomb: Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War
New York: Simon & Schuster 2020
372 sidor, ISBN 9781982107307
Robert K. Elder och J.C. Gabel (red.)
The Doomsday Clock at 75
Los Angeles: Hat & Beard Press 2022
184 sidor, kan beställas från:
https://hatandbeard.com/products/the-doomsday-clock-at-75/
Hemsidan för Bulletin of the Atomic Scientists finns på: thebulletin.org
Christopher Nolans film Oppenheimer efter Kai Bird och Martin J. Sherwins biografi American Prometheus: The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer (2005) får sin premiär den 21 juli 2023.
Doomsday Clock (Domedagsklockan) skapades för 75 år sedan av tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists. En grupp forskare på som under andra världskriget arbetat på Manhattanprojektet för att bygga världens första atombomb ville med klockan skapa en slagkraftig varningssymbol för mänsklighetens nyvunna förmåga att utrota sig själv. Och inte bara oss själva. För när klockan klämtar midnatt tar vi även mestadelen av allt högre liv på jorden med oss i döden.
Vid premiären 1947 ställde man nedräkningen på sju minuter i midnatt. Drygt tvåhundratusen hade då dött efter kärnvapenbombningarna av Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Sedan dess har klockan justerats 25 gånger. Som bäst stod minutvisaren på 23.43, sjutton minuter till undergången. Det var 1991, till följd av Sovjetunionens upplösning och en rad avtal med USA som avvecklade kärnvapenbärande medeldistansrobotar (INF, 1987) samt starkt begränsade kärnvapeninnehavet i stort (START 1, 1991).
Därefter har minutvisaren åter krupit närmare tolvslaget. Redan 1994, när START 1-avtalet trädde i kraft, tickade klockan fram tre minuter. Världens militärutgifter ökade på nytt, och nervositeten i världen var stor kring vad som skulle hända med alla gamla sovjetiska kärnvapen i Belarus, Kazakstan, Ukraina och Ryssland på väg till skroten. På planekonomins ruiner hade en nyliberal gangsterekonomi växt fram, och det vara inte bara spionromanförfattare och filmproducenter utan också världens underrättelsetjänster som såg framför sig ett skräckscenario om kärnvapenförsäljning till terrorister på svarta marknaden.
Idag står Domedagsklockan på 100 sekunder i midnatt. Så nära slutet har mänskligheten aldrig varit. USA:s president Donald Trump drog USA ur INF den 1 februari 2019, Rysslands president Vladimir Putin följde efter dagen därpå. Om New START från 2009 fortfarande gäller i praktiken är osäkert, särskilt som Putin både testat nya kärnvapen och i lätt förtäckta ordalag hotat använda dem om NATO skulle blanda sig i Rysslands invasion av Ukraina. Världens militärutgifter har ökat under de sju senaste åren, enligt SIPRI:s senaste rapport, och var 2021 uppe i 2 113 miljarder US dollar, cirka 20 biljoner svenska kronor.
Vid sidan av 1900-talets två stormakter har Kina flyttat fram positionerna som kärnvapenland med internationella maktambitioner och står tillsammans med USA idag för 52 procent av världens militärutgifter. Man har byggt flottbaser på korallrev i Sydkinesiska sjön, i Myanmar och Djibouti samt etablerat kommersiella hamnar runt om i världen, bland annat i Sri Lanka, Namibia och Grekland, som kan förvandlas till militära stödpunkter vid en större konflikt. Maktkampen över gränsområdena mellan Indien och Pakistan har varit en pyrande plutoniumdurk sedan 1980-talet. Israel och nu senast Nordkorea har tillkommit på listan över kärnvapenländer.
År 2019 fanns det 13 890 kärnvapenstridsspetsar i världen, jämfört med 70 300 år 1986. En framgång kan tyckas, men bara på papperet. Dagens kärnvapen är effektivare, träffsäkrare och kan fortfarande döda alla på jorden flera gånger om. Siffran är dessutom inte säkerställd eftersom uppgifterna om arsenalen i de flesta kärnvapenstaterna är en osäker uppskattning. Till dem ska vi lägga länder med ekonomisk och teknologisk potential att utveckla kärnvapen, exempelvis regionala stormakter som Saudiarabien och Iran.
Under de senaste decennierna har nya hotbilder mot mänsklighetens framtid tillkommit, bland annat artificiell intelligens och cyberkrigföring. Mest akut är hotet från klimatförändringarna, vars konsekvenser – framförallt vattenbrist – kan utlösa framtida krig. Sedan 2007 räknar Bulletin of the Atomic Scientists även in dem som undergångsfaktorer när man flyttar Domedagsklockans minutvisare.
Atombomben har många födelsedagar. Ett nyckelår är 1905 då Albert Einsteins E = mc² pekade på den enorma energipotential som finns i massa. Några år tidigare hade makarna Marie och Pierre Curie upptäckt det radioaktiva grundämnet radium, som sönderfaller genom alfastrålning till radon. Atomen hade nu förlorat ordets ursprungliga betydelse som odelbar (grek. atomos), och med Einsteins formel i bakhuvudet började fysiker intressera sig för atomers sönderfall som en framtida energikälla.
Det dröjde inte länge innan populärkulturen hakade på med spekulationer om atomvapen. Bland annat tänkte sig H.G. Wells i science fiction-romanen Hur världen blev fri (The World Set Free, 1914) på tröskeln till första världskriget, en handgranatliknande atombomb men utan att förstå hur mycket större sprängkraft det nya vapnet egentligen hade. Två av hans många entusiastiska läsare var Winston Churchill, som tio år senare spekulerade om atombombens militära användning i en artikel, och den ungerske fysikern Leó Szilárd, som 1934 patenterade kärnreaktorn för energiproduktion.
Men det var den tyska fysikertrion Otto Hahn, Fritz Strassmann och Lise Meitner (Hahn och Meitner på bilden ovan) som mer konkret stakade ut vägen mot Hiroshima och Nagasaki. År 1938 upptäckte de fission, kärnklyvning, genom att skjuta neutroner på uran. I processen bröts uran ned till lättare grundämnen som barium. Deras genombrott blev en sensation som genom ryktesspridning i forskarvärlden kunde bekräftas av experiment i andra länder redan innan Hahn och Strassmann publicerade rönen i februari 1939 i den brittiska vetenskapstidskriften Nature.
Två som omedelbart insåg faran med att Nazityskland skulle använda forskningen till vapenutveckling var Leó Szilárd och Albert Einstein. De skrev ett brev till president Roosevelt som blev början på det amerikanska atombombsprojektet. De första två åren var anslagen små, men efter den japanska attacken på Pearl Harbor den 6 december 1941 fanns det inte längre något budgettak; projektets ansvariga fick alla resurser de krävde.
Det som våren 1942 började som Manhattan District Project, på svenska: Manhattanprojektet, efter högkvarterets adress på Broadway 270, delades snart upp i tre centra: Hanford i staten Washington (Site W), Oak Ridge i Tennessee (Site X) och Los Alamos i New Mexiko (Site Y). För eftervärlden har stjärnan bland de varit tre varit Los Alamos, där världens främsta namn inom teoretisk fysik och matematik samlades under fysikprofessorn Robert Oppenheimer. Därför är Steve Olsons The Apocalypse Factory, om den enorma fabriksanläggningen för framställning av plutonium som byggdes på rekordtid i Hanford (bilden nedan), en ögonöppnare för hur idag mindre kända namn var lika viktiga för arbetet: kemister, metallurger, ingenjörer och militärer.
Bokens centralfigur är Glenn T. Seaborg (bilden nedan), svenskättad pionjär inom nukleärmedicin och nobelpristagare i kemi 1951. Hans upptäckt 1940 av det transuraniska grundämnet plutonium blev avgörande för Manhattanprojektets framgång. Då var han endast 28 år gammal, och som han berättade i en intervju för Associated Press flera år senare hade han inte en tanke på att hans rön skulle förändra världen.
Seaborgs tidiga experiment med plutonium ter sig idag häpnadsväckande eftersom de bedrevs utan mycket till skyddsutrustning i Gilman Hall på Berkeley-universitetet. Där kunde man i korridorerna stöta på honom med blyklädda handskar och glasögon bärandes på högaktivt material i en hink hängd i en krok på en lång stav. Efter kriget fick hans forskningsrum 307 genomgå en omfattande dekontaminering.
USA:s försvarsmakt fick i plutonium tillgång till ett hemligt ämne som vid låg vikt (cirka 5 kg) kan driva en kedjereaktion med tusenfalt större explosionskraft än de kraftigaste konventionella bomberna. Ett kilo plutonium har en sprängverkan motsvarande 17 000 ton trotyl. Och det ämnet skulle slå världen med häpnad.
Plutonium framställs genom att bombardera uran 238 med neuroner, men för att producera tillräckliga mängder för en bomb krävs stora mängder uran. Avgörande för nästa steg var därför den kärnreaktor Szilárd skisserat och som Enrico Fermi vidareutvecklat genom praktiska experiment på universitetet i Chicago till det han kallade Chicago Pile-1. Efter en framgångsrik demonstration av reaktorn i december 1942, beslöt Manhattanprojektets ledning under den barske generalen Leslie Groves att av säkerhetsskäl förlägga byggandet 1943–44 av plutoniumfabriken med tre reaktorer till ett glesbefolkat ökenlandskap på 1 518 kvadratkilometer kring småstaden Hanford i södra delen av delstaten Washington.
Hanford var den största anläggningen i Manhattanprojektet, som omfattade totalt 130 000 anställda och kostade motsvarande 24 miljarder dollar i dagens penningvärde. Enbart att rekrytera kompetent arbetskraft – som mest 45 000 ingenjörer, administratörer, lastbilschaufförer och byggjobbare inom olika fack – för att arbeta tolv timmar om dagen i sex, ibland sju, dagar i veckan i det isolerade och gudsförgätna Hanford var en utmaning.
Men den mest svindlande tanken är att man länge inte visste om utvecklingen av atombomben skulle lyckas. Det fanns en teoretisk idé om hur den kunde fungera, men ingen praktisk lösning för hur den faktiskt skulle konstrueras för att fungera. Under 1943 skissade man på utkast där två plutoniummassor sköts samma med stor kraft för att utlösa kedjereaktionen. Oppenheimer (bilden ovan) var emellertid skeptisk till att man kunde får processen att gå tillräckligt snabbt för att nå den kritisk massa som krävdes för kedjereaktionen.
Ett bättre alternativ kom från Seth Neddermeyer: att genom implosion trycka samman en kärna av plutonium så att den uppnådde kritisk massa. Problemet var att sprängladdningarna kring kärnan måste arrangeras med stor precision och utlösas simultant för att bomben skulle fungera. Den som knäckte problemet var matematikern John von Neumann (bilden ovan).
von Neumann var en av flera briljanta ungerska vetenskapsmän som flytt till USA strax före kriget och som kallades marsianerna efter ett skämt av landsmannen Szilárd. Enrico Fermi hade på en fest lagt fram sin berömda paradox om det märkliga i att vår galax Vintergatan har miljarder solar liknande vår men att vi trots det aldrig fått besök av något liv från en annan planet. Szilárd hade då svarat att marsianerna redan anlänt men kallas ungrare.
Redan innan han anlände till Los Alamos hade von Neumann lagt fram räknat ut att chockvågorna efter en explosion kunde maximeras om en bomb detonerade i luften över målet i stället för på marken. Fenomenet var redan känt, men han kunde mer precist räkna ut på vilken höjd en ”miss var bättre än en fullträff”. Den kunskapen skulle man utnyttja i kärnvapenbombningarna i Japan.
Tillsammans med Neddermeyer förfinade von Neumann implosionsdesignen (bilden ovan) genom att utforma sprängladdningarna som kilar in mot en plutoniumkärna som nu inte behövde vara lika stor för att uppnå kritisk massa. Medan explosionsteamet på Los Alamos testade olika typer av sprängämnen, jobbade von Neumann på en rad andra projekt, bland annat utvecklingen av den moderna datorn för IBM. Den optimala bombdesignen blev klar i februari 1945 och bestod av 32 sprängladdningar fästa på en metallsfär innanför vilket man lagt ett lager av uran 238 som skulle fördröja expansionen av den 6,2 kilo tunga plutoniumkärnan, stor som ett äpple, för att göra kedjereaktionen starkare.
I den första provsprängningen, det så kallade Trinity-testet klockan 05.29:45 den 16 juli 1945, var bomben upphängd enligt von Neumanns princip i ett 20 meter högt torn cirka en mil från testcentralen, där forskare och militärer samlats. De vilda spekulationerna hos åskådarna om sprängverkan – allt mellan 300 och 45 000 ton trotyl – visade hur lite även de mest initierade i projektet visste om potentialen i sitt nya vapen. New York Times vetenskapsjournalist William Laurence, som på general Groves inbjudan dokumenterade arbetet vid Los Alamos, hade till och med skrivit sin egen dödsruna i den händelse att explosionen skulle överträffa forskarnas vildaste kalkyler. Efteråt har kraften uppskattats till cirka 20 000 ton trotyl.
Inför åsynen av den bländande explosionen – flera gånger starkare än solljuset – kom Oppenheimer att tänka på en passage i den hinduiska urkunden Bhagavadgita då Krishna, guden Vishnus mänskliga inkarnation, undervisar prins Arjuna i den heliga plikten att kriga för ett högre syfte. Han uppenbarar sig i sin gudomliga form som ett flerarmat vidunder med orden: ”Nu har jag blivit döden, världarnas förstörare.” Men tvärtemot populäruppfattningen uttalade Oppenheimer aldrig orden där och då utan först i senare intervjuer. I stället var det hans kollega Kenneth Bainbridge som mer kärnfullt uttryckte många av forskarnas känslor med repliken: ”Now we are all sons of bitches.
William Laurence tilldelades 1945 Pulitzerpriset för sina reportage om Manhattanprojektet och kallades hädanefter ”Atomic Bill” på redaktionen. Han var också den som kläckte begreppet ”atomic age”, atomåldern, för den nya värld han menade randades i bombens skugga. Men tvärtemot vad många tror idag tolkades begreppet länge som något positivt, ett löfte om en högteknologisk guldålder lika vital som bomben var explosiv.
Dokumentären The Atomic Café (1982; finns på bluray), döpt efter en restaurang i Los Angeles, är en veritabel katalog över hur atombomben kring 1950 blev en populärkulturell superhit. På barer som Fission and Chips kunde man få sig en atomic cocktail medan jukeboxen spelade låtar som ”Atom Bomb Baby”, ”Atomic Love” och ”Old Man Atom”. Frikyrkliga missionärer värvade själar med hymnen ”Jesus Hits Like an Atomic Bomb”. Las Vegas kallade sig ”Atomic City” för att locka turister med utflykter till provsprängningarna i Nevadaöknen. Och på stranden förvandlades kvinnor till bombnedslag när de klädde sig i franska modeskaparna Louis Réard och Jacques Heims nya, minimala badplagg: bikinin, döpt efter stillahavsatollen där USA genomförde sina kärnvapentest.
För många vetenskapsmän var atomåldern däremot ett mardrömsscenario, förvärrat av kalla kriget och av att Sovjetunionen, med hjälp av dokument utsmugglade från Los Alamos av fysikern Klaus Fuchs, blev världens andra kärnvapenmakt med sin första provsprängning 1949. Tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists blev forskarnas främsta forum. Den fick draghjälp av att flera prominenta namn från Manhattanprojektet publicerade sig där, bland andra Robert Oppenheimer, Albert Einstein och Leó Szilárd.
Oppenheimer var atombombsprojektets affischpojke och nationalhjälte. Kanske var det därför han tog ansvaret för atombomben högst personligt. Åren efter kriget ägnade han åt att plädera för nedrustning och att ställa världens kärnvapen under det nybildade Förenta Nationernas förmyndarskap. När han i dåtidens politiska klimat av paranoid kommunistskräck tog ställning mot utvecklingen av vätebomben blev han omgående misstänkliggjord.
I ett omdebatterat senatsförhör 1954 tog man heder och ära av Oppenheimer på grund av att han på 1930-talet arbetat och umgåtts på Berkeley med organiserade kommunister. De flesta av hans kollegor från Los Alamos vittnade till hans fördel. Ett anmärkningsvärt undantag var fysikern Edward Teller (bilden ovan), som tagit över vätebombsprojektet tillsammans med matematikern Stanislaw Ulam.
Det var nu krigshetsarna Teller och John von Neumann, inte fredsivraren Oppenheimer, som hade den politiska och militära elitens öron. Båda betraktade ett globalt kärnvapenkrig som inte bara oundvikligt utan rent av önskvärt, gärna så snart som möjligt för att USA skulle dra fördel av sitt militära och ekonomiska överläge. Eller som von Neumann sade i en intervju 1950 om att kärnvapenbomba Sovjetunionen till utplåning: ”Om ni säger varför inte bomba dem imorgon, då säger jag varför inte bomba dem idag? Om ni säger idag klockan fem, säger jag varför inte klockan ett?”
Teller var så entusiastisk över atombomben att han såg den som ett universalverktyg som kunde användas till att bland annat spränga fram tunnlar och oljekällor, förinta farliga orkanväder och asteroider som hotade att kollidera med jorden. Titelpersonen i Stanley Kubrick och Terry Southerns Dr. Strangelove (1963, bilden ovan) är en karikatyr som korsar Teller med NASA:s rymdingenjörschef, den tidigare SS-officeren Wernher von Braun.
För den som eventuellt tycker att Kubrick och Southerns apokalyptiska scenario är alltför skruvat, fungerar journalisten Fred Kaplans lysande The Bomb som ett kallduschande korrektiv. Redan i introduktionen gör Kaplan klart för läsaren att verkligheten både kan tävla med och vinna mot dikten. Där berättar han om hur president Donald Trump inte bara hotade Nordkorea med en kärnvapenattack i sitt ”fire and fury”-tal den 8 augusti 2017, utan också lät utarbeta en helt ny kärnvapenpolicy som han skrev under sex månader senare. I Nuclear Posture Review, som det 74-sidiga dokumentet kallades, deklarerade hans regering att en ny generation kärnvapen skulle utvecklas för att inkluderas i Pentagons fortsatta planering för konventionell krigföring. Kärnvapen är alltså numera normaliserat som ett vapen bland andra i arsenalen, redo att användas på slagfälten i USA:s nästa konflikter.
Läser man vidare förundras man över att mänskligheten överhuvudtaget överlevt 77 år med atombomben. Kubakrisen 1962 visar sig bara vara en av många gånger då vi stod på tröskeln till utplåning. Det spelade ingen roll att till och med konservativa krigsstrateger som Donald Brennan – känd för sin doktrin MAD (Mutual Assured Destruction, 1962) – visat hur absurda tankarna är på att någon skulle kunna vinna ett kärnvapenkrig. Denne någon tycker ändå att det är bättre att förekomma än att förekommas, och för delen är det nog inte så farligt med en atombomb eller femtio.
Två krig som nära nog eskalerade till globala kärnvapenkrig var de i Korea 1950–53 och Vietnam 1955–75. I det första deklarerade president Harry Truman att han var redo att slå till med atombomber mot kinesiska militärbaser i Manchuriet. I det andra spelade president Richard Nixon ut det machiavelliska ”galna ledaren”-kortet om att han var så irrationellt besatt av antikommunism att han hade kärnvapenknappen osäkrad i Ovala Rummet. I båda fallen kunde presidenterna blivit fångar i sina narrativ; någonstans går ju gränsen för när hot måste fullföljas för att inte framstå som tomt svamlande.
Det enda som oroar mer än presidenter med nervösa avtryckarfingrar är datorstyrda övervakningssystem. I fjol dog Stanislav Petrov (bilden ovan), en sovjetisk militärofficer som 1983 genomskådade den felaktiga varningssignal om kärnvapenanfall han fick från en satellit. I Nordamerika finns motsvarande system på NORAD (North American Aerospace Defense Command), och där finns rapporter om åtminstone tre tillfällen när felaktiga varningssignaler lett till omfattade förberedelser för motattacker. Ett av dem inspirerade till filmen WarGames (1983).
Vad händer om – eller snarare när – kärnvapensystemen hamnar under kontroll av artificiell intelligens (AI)? I ett nyligen publicerat nummer av Bulletin of the Atomic Scientists påpekar Zachary Kallenborn i artikeln ”Giving an AI control of nuclear weapons: What could possibly go wrong?” att den processen redan påbörjats i de ledande kärnvapennationerna. Det finns AI-styrda missiler och attackplan med helt autonoma system, och de presenteras förstås som säkrade mot både fel och cyberattacker. Men som Tage Danielsson framhållit kan en osannolikhet, hur liten den än är, bli sann när det som inte kunde hända faktiskt händer. Då rasar sannolikheten plötsligt upp till hundra procent. I det här sammanhanget med den skillnaden att det kan bli för sista gången i mänsklighetens historia.
© Michael Tapper, 2022. Respons nr. 3 (juni), 2022, s. 35–39.