Hajen fyller femtio – Michael Tapper

”Käftarna slog igen kring hennes torso och krossade ben och organ och kött till gelé. Med kvinnans kropp i munnen träffade fisken vattenytan med ett dånande plask medan den spottade fradga och blod och självlysande smådjur i en våldsam dusch.”

Filmen Hajen (Jaws, 1975) firar 50 år. I artiklarna om Peter Benchleys bästsäljarroman med samma namn från 1974, som citatet ovan hämtats från, och Steven Spielbergs film från året därpå återkommer flera myter. Bland annat sägs att de skapade skräckbilden av hajar som bidrog till fiskeindustrins oreglerade massutrotning. Det är förstås inte sant. Hajen blev ett kulturfenomen genom att spela på redan etablerade monstermyter.

Århundranden av vilda sjömanshistorier har inpräntat i populärkulturen att hajar är själlösa människoätarmaskiner, havens seriemördare. De har blivit rovdjurshatarnas paradexempel. Även om det idag finns en mobilisering för att bevara hajarna som ekologiskt viktiga rovdjur, bland annat från fotomodellen och miljöaktivisten Ocean Ramsey (se Netflix-aktuella dokumentären Kvinnan som simmar med hajar), så är kampen mot ingrodda vanföreställningar ojämn.

På varje larmrapport och dokumentärfilm om utrotningshot, som SHARKWATER från 2006 (uppföljare 2018) och årets Ocean, går det mångfalt fler hajskräckisar av typen OPEN WATER , The Shallows (2016) och bioaktuella DANGEROUS ANIMALS. De flesta monsterfilmer har uppenbarligen tagit den skrattretande undertiteln till Hajen 4 (Jaws: The Revenge, 1987) – ”This Time It Is Personal” – bokstavligt.

Här attackerar hajarna, inte som i verkligheten för att de misstar oss för ett bytesdjur eller för att vi blivit för närgångna, utan för att komma åt oss personligen. Och ju färre hajar i haven, desto knäppare hajar-kalasar-på-människor-filmer, som THE MEG, Sharknado (2013) och Hajar i Paris (Sous le Seine, 2024), spottar filmbranschen ut.

En annan myt som valsat runt i 50 år är att Hajen skapade blockbusterfilmen. Då glömmer man att William Friedkins EXORCISTEN två år tidigare tjänade in ungefär lika mycket pengar och trummade upp publikintresset med en marknadsföringsstrategi som reklamarna kring Spielbergs film kopierade rakt av. I stället för ockulta incidenter spred man historier om blodiga hajattacker som pressen älskade att slå upp i stora artiklar med smaskiga bildsättningar.

Resultatet blev detsamma: en uppdämd publikhysteri redan i den kvarterslånga biokön som exploderade under föreställningen. Från premiären i Helsingborg kommer jag inte bara ihåg alla skrik utan också hur folk under scenen då Matt Hooper (Richard Dreyfuss) gör en nattdykning vid en övergiven båt omedvetet lyfte på benen, som om hajen plötsligt skulle komma upp från golvet för att attackera dem i biofåtöljerna.

Men chockeffekter gör ingen klassiker. Som monstren de bästa skräckfilmerna är hajen en katalysator för problem såväl i samhället som i mänskliga relationer. Därför är Hajen och inte Sharknado en film som fortfarande fängslar publiken femtio år efter premiären.

Konflikten mellan sheriff Brody, som vill stänga stränderna, och den manipulative borgmästaren som vill hålla dem öppna för att gynna turistindustrin, tog Benchley från Henrik Ibsens drama En folkefiende (1882). I romanen får hajen även agera som Brodys hämnare och döda Hooper efter dennes affär med Brodys hustru Ellen.

Spielberg ville lätta upp Benchleys svartsynta berättelse. Han anlitade därför komikern och skådespelaren Carl Gottlieb för att rensa bort vänsterprasslet, Hoopers död och den politiska korruptionen. Hajhatande fiskaren Quints grymma öde behöll man. I Robert Shaws oförglömliga gestaltning blir han en modern upplaga av kapten Ahab i Herman Melvilles romanklassiker Moby Dick (1851).

Gottlieb lade också till komiska inslag och bitande repliker. Mest känd är ”You’re gonna need a bigger boat”, som fortfarande ligger på plats 35 i amerikanska filminstitutets lista över de 100 populäraste filmreplikerna. Kompositören och Spielbergs ständige medarbetare John Williams kompletterade med filmmusik som varierade de dova skräcktonerna alla kan humma än idag med humor och ystert pojkboksäventyr när den omaka trion hajjägare ger sig ut på havet.

Peter Benchley lyckades aldrig upprepa succén med Hajen. Boken och manuset till Djupet (The Deep, 1977), med en gigantisk muräna som monster, två år senare fick usel kritik men blev en hyfsad framgång på grund av marknadsföringen med Jacqueline Bisset i våt t-tröja. De tre uppföljarna till Hajen gick från usel till katastrofalt fånig.

Senare romanerna The Beast (1991, jättebläckfisk) och White Shark (1994, naziskapad mördarhybrid av vit übermensch och vithaj) var dum och dummare variationer på framgångsreceptet med Hajen och floppade knappast oväntat. Större medieintresse väckte hans engagemang för att stoppa rovfisket på haj; flera arter är akut hotade. Där har han lämnat ett bestående arv efter sin död 2006 i lungfibros.

En som på ett handfast men kontroversiellt sätt följt i hans spår är ovannämnda Ocean Ramsey. Originaltiteln till Netflix-dokumentären Kvinnan som simmar med hajar är Shark Whisperer och antyder att hon ser sig själv stå i närmast telepatisk kontakt med rovfiskarna. För att leda det i bevis lägger hon ut filmklipp på nätet och medverkar i dokumentärer där hon klappar och tjuvåker på fruktade arter som vithaj och tigerhaj.

Marinbiologer, några av dem medverkar i dokumentären, har varnat för att hennes beteende är både respektlöst och farligt. Det är nog så viktigt med tanke på att Ramseys klipp har miljontals visningar på nätet. Även om hon inte är en förvirrad tokdåre, som Timothy Treadwell i Werner Herzogs dokumentär GRIZZLY MAN, kan hennes framgångsrika opinionsarbete för internationellt hajfiskeförbud vändas till sin motsats om något skulle hända henne eller någon av hennes många följare.

Om än inte monster som ser människor som sina byten, så är hajar rovdjur med jaktinstinkter och försvarsreflexer. Stilla Havets urinvånare, marinbiologer och proffsdykare vet hur man kan simma med hajar. Det måste också alla naturturister lära sig om de på ett säkert sätt vill uppleva dem i det vilda.