Få filmregissörer har hållit kärlekens låga till filmkonsten brinnande så länge och hett som Martin Scorsese, flera gånger utbränd men aldrig förtärd av lågorna. I Rebecca Millers dokumentärserie Mr. Scorsese vimlar det av anekdoter om hans rasande arbetstempo som i frustration gjorde att han gång efter annan slog sönder sin telefon. Vilket med tiden tvingat honom att lägga band på känslorna eftersom han ringer så mycket i jobbet.
Sitt furiösa humör spårar han till uppväxten i Manhattans Little Italy, där våld var vardagsmat. Barn slogs och gäng drabbade samman nere på gatan. Den lokala maffian dumpade lik i gränden runt hörnet. Inne lägenheten satt astmasjuke Martin med fantasin som sin lekkamrat och ritade detaljerade storyboards till filmer som korsade verkligheten utanför fönstret med intrycken från otaliga biobesök.
Mr. Scorsese börjar i en anda av optimism med hur han lyckas gå från en fattig uppväxt via universitetsutbildning till genombrottet med Dödspolarna (Mean Streets, 1973) i 1960- och 70-talens krisande amerikanska filmindustri. Publiksiffrorna rasade och tvingade ett panikslaget Hollywood att öppna dörrarna för en ny, filmskoleutbildad generation full av experimentlusta. Framgångarna för genreförnyande lågbudgetproduktioner som Bonnie och Clyde (Bonnie and Clyde, 1967) och Easy Rider (1969) visade vägen; vindarna hade vänt från konstnärligt anonyma storfilmer till personligt präglade verk i mindre skala.
Det gjorde att Scorsese kunde gå från art-house-filmen Dödspolarna – hyllad som ”a triumph of personal filmmaking” av den inflytelserika kritikern Pauline Kael – till att sätta sin konstnärliga prägel på regiuppdraget till succémelodramen Alice bor inte här längre (Alice Doesn’t Live Here Anymore, 1974). Och med den i ryggen kunde han få finansiering till att 1976 filmatisera Paul Schraders originalmanus TAXI DRIVER, giftstämplat i Hollywood för sin osympatiske antihjälte.
Taxi Driver vann Guldpalmen, rosades av kritiker och gick bra på bio. Idag är filmen en filmhistorisk milstolpe, men vid premiären 1976 kantrade vinden mot eskapistiska lyckopiller som den pyramidala vinstmaskinen och Oscarsvinnaren Rocky. Den och andra kassavältare av Hajen- och Star Wars-typ ledde under följande decennier till en kontrarevolution i Hollywood.
Konstnärliga experiment och djupborrningar i det amerikanska psykets mörker var ute. Popkulturella franchiser för den breda, köpstarka publiken var inne. Undra på att Scorseses karriär blev en enda lång krishantering under framförallt 1980-talets yuppieideal och amerikanska revanschism.
Nu är Mr. Scorsese inte en lovsång till det missförstådda geniet, utan tragikomisk skildring av konstnärens pris för att vara besatt av sin konst. Det redogör hans försummade barn och ex-fruar för med såväl humor som ett styng av sorg. Men den största behållningen är att lyssna till Scorseses egna analyser av sina filmer och inspirationskällorna han öst ur; det vet alla som lyssnat till hans engagerade bd/dvd-kommentarspår och har sett hans dokumentärer om italiensk och amerikansk film.
Här finns ett ymnighetshorn av lärdomar för alla som ser filmkonst som något mer än kameraregistrerad teater. För att ta två exempel vi får smakprov av ur Maffiabröder (Goodfellas, 1990): Den långa, eleganta kameraåkningen som följer hur huvudpersonen Henry Hill (Ray Liotta) förför sin blivande fru Karen (Lorraine Bracco) genom att ta henne förbi kön och in genom köksvägen till en lyxrestaurang, där de får ett kungligt mottagande. Eller det långa jump-cut-montaget mot slutet av filmen som speglar Henry och Karens skenande paranoia under konstant kokainpåslag.
Inga förklaringar, inga ord behövs. Det är pure cinema som höjer filmberättelsen från att vara underhållande för stunden till att bli en oförglömlig klassiker.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-10-21.
Mr. Scorsese
STRÖMMAD TV-SERIE I FEM AVSNITT. DOKUMENTÄR. USA, 2025. Regi Rebecca Miller. Med Martin Scorsese, Rebecca Miller, Robert De Niro, Steven Spielberg, Brian De Palma. Längd: 0.55/avsnitt. Apple TV+.