Epiloger till J:s dödstädning

”När J skrivit färdigt texten till Mammuten hade han ingenting att göra. Han började klyva ved.” I en bildtext i fotoalbumet som avslutar den drygt 1100 sidor tjocka samlingen spridda självbiografiska anteckningar i Mammuten från 2013 antyder Jörn Donner, som genomgående skriver om sig själv i tredje person, J, varför han aldrig slutar…

Skriva. Tacka ja till allt från paneldebatter till politiska uppdrag. Medverka i soffprogram eller i reportage som En film om Jörn Donner, vilken än en gång bevisar att ingen kan spela Jörn Donner bättre än han själv. Utanför rampljuset är han måhända vilsen i livet, finns kanske inte alls.

På den offentliga scenen kan han däremot än en gång reprisera sin välbekanta publika persona av intellektuell ensamvarg i kamp mot en värld av idioter, om än den arge slyngeln med tidens gång blivit en vresig gubbjävel på 86 år. ”Vad gör ni med bilder? Jag trodde det skulle ha substans!” ryter han när K Special-regissörerna vill spela in en scen där han kör bil. Klipp till filmteamet som sitter i bilen och en stoiskt tillknäppt J vid ratten som blänger surt mot kameran på instrumentpanelen.

Om han menat allvar med invändningen hade scenen aldrig blivit av, förmodligen inte En film om… heller. Substans blir det i vart fall aldrig. J sitter där på bastutrappan, vid skrivbordet, står på bryggan. Och glor. Men något inträngande personporträtt kan man inte tala om, knappt ens en vag konturteckning.

Ändå kan Donner inte motstå rollen som ”publikhora”, hans egen beteckning på sitt stående scennummer som J. Många minns säkert den skandalomsusade pratshowen Sommarkväll 1975, där programledaren J satt nerhasad i en fåtölj, kedjerökte och grillade sina gäster på ett sätt som dåtidens tv-kritiker tyckte var oförskämt eller rent av förolämpande. Enda skillnaden mot K Special är att den gamle provokatören nu lämnats naken och skyddslös utan sin viktigaste rekvisita: cigaretten.

Ciggen finns med på var och varannan pressbild från storhetstiden under 1960- och 70-talen. Som en dragen lans beredd till strid eller ett höjt långfinger som demonstrativt och allt annat än högaktningsfullt meddelar att han ”tjiiiter” i vad folk tycker om honom. Efter lungcanceroperationer och KOL-diagnos har ciggposerna gått förlorade. Återstår den stumt avvisande hållningen med armarna i kors. Och ännu en till bok förklädd samling oredigerade dagboksanteckningar:  Sista striden.

Är detta då sista sucken innan J kolar vippen? Mycket talar för det. Senaste boken, uppseendeväckande anspråkslös till skillnad mot den föregående anteckningssamlingen i pretentiöst mastodontformat, ger åtskilliga vinkar om att J här gör ett extranummer på allmän begäran. Någon regelrätt dödstädning är det inte, trots referenserna till Lars Noréns uppmaning till just detta: en total utblåsning av de personliga arkiven. Det har J redan gjort i Mammuten.

Sista striden är i stället en epilog till dödstädningen, där J till sin egen förvåning finner att han fortfarande lever. Fysiskt skröplig men intellektuellt klar, om än i sakta förtvinande. Sliten mellan en längtan efter att bli gravid med nya projekt och att skita i allt. Han är ständigt upptagen med sina egna kroppsfunktioner, ibland bristen på kontroll över dem, som det nog blir när man, som J, är en ensamvarg som inte längre är så mycket varg som ensam.

Dagboken upptas till stor del av operationer, cancerdiagnoser, tarmbesvär och tidigare bekanta han återser endast i deras dödsannonser. Däremellan några politiska köksbordsfunderingar och en del om gamla synder, exempelvis bristen på framgång som filmregissör. Idag är J:s konstnärligt ambitiösa men ekonomiskt misslyckade 1960-talskonstfilmer med Harriet Andersson – En söndag i september (1963), Att älska (1964), Tvärbalk (1967) med flera – bortglömda. Likaså fåtalet framgångar, som dokumentärserien 1975 om Ingmar Bergman eller filmatiseringen 1978 av Märta Tikkanens Män kan inte våldtas.

Desto fler kommer ihåg pornografen J bakom kritikersågade floppar som Kvinnobilder (1970) och Baksmälla (1973), där hans tillkortakommanden som skådespelare endast överträffades av hans oförmåga att regissera kåtångande sexscener. I pressarkiven är det inte svårt att hitta karikatyrer av en naken J med eller utan filmkamera som genitalier. Ändå är dessa mycket tidstypiska inhopp i debatterna om att bryta med konservativa könsroller och om sexuell frigörelse perifera i ett konstnärskap som omfattade 63 böcker och 50-talet filmer.

Filmskaparen J blev aldrig betydande, filmbyråkraten J lyckades bättre. I Sista striden listar han Ingmar Bergman som nummer ett och Harry Schein som nummer tre i en lista över de fyra personer som påverkat honom mest. Tack vare dem anställdes han 1972 på Svenska Filminstitutet, tog över chefsposten efter Harry Scheins avgång 1978 och krönte karriären 1984 med att som producent för Bergmans Fanny och Alexander (1982) ta emot en Oscar för bästa film.

Jörn Donner – den intellektuelle sökaren bakom den kantiga machorollen som J – hittar man inte i En film om… Inte heller i Sista striden. Han finns i stället hos romanförfattaren Donner, främst i den gisslande familjekrönikan som inleddes 1974 med Nu måste du. Tillsammans med reportageböckerna Rapport från… kring 1960 är romansviten hans bestående konstnärliga insats, tyvärr överskuggad av den självpåtagna rollen som publikhoran J.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-05-20.

K Special: En film om Jörn Donner
Regi: Alberto Herskovits och Olavi Linna
SVT Play

Jörn Donner
Suomi/Finland II: Sista striden
Förlaget