George Orwells 1984 (Ninteen Eighty-Four, 1949) och Aldous Huxleys Du sköna nya värld (Brave New World, 1932) är 1900-talets dystopiska testamenten. Socialisten Orwell fruktade en nationalistisk förbudsdiktatur där böcker och sex var bannlysta, samtidssatirikern Huxley en globalkapitalistisk njutningsekonomi där böcker ersatts av pornografisk känselfilm och sex blivit en ventil för social oro. Orwell varnade för piskans lag, Huxley för morotens. Båda såg framför sig en värld som förlorat kontakten med historien, antingen för att den trängts bort av propaganda (Orwell) eller gått förlorad i ett överflöd av ytlig underhållning (Huxley).
I vår tid har dystopierna glidit samman i en livsstil där bekvämligheten är gud. Nationalister manar inte längre till uniformerade marscher för fosterlandets sak utan nöjer sig med narcissistisk peptalk för näthatande soffpotatisar. Böcker och sex har ersatts av skärmknarkande med pavlovska kickar; ungdomar väljer numera mobilen som sängkamrat framför en bok eller mänsklig partner.
Romantiteln är hämtad från ett citat ur Shakespeares Stormen (The Tempest, 1611) men refererar också till Voltaires pikaresk Candide (1759), som driver med filosofen Leibniz föreställning om att Gud skapat ”den bästa av världar”. Det överför Huxley till en satir över industriålderns gigant Henry Ford, som han gör till en framtida gud och vars löpandebandstillverkning präglar hela samhällets organisering. Vår tids motsvarigheter är IT-miljardärer som Jeff Bezos eller Mark Zuckerberg.
Miniserien Brave New World kommer alltså till ett 2020 som inte bara bekräftat författarens farhågor utan fortsatt bortom horisonten. Men redan från början vittnar den om att upphovsmannen David Wiener (Fear the Walking Dead, 2015– ) inte begriper sig på Huxleys samtidssatir och därmed inte kan överföra den till vår tid.
Handlingen börjar i temaparken ”Savagelands”, mitt i romanens berättelse, då Lenina Crowe (Jessica Brown Findlay) och Bernard Marx (Harry Lloyd) möter berättelsens tredje huvudperson, vilden John (Alden Ehrenreich). Bokens indianreservat i New Mexico har bytts ut mot en lågbudgetupplaga av Westworld i en förfallen mellanvästernhåla mot slutet av 1900-talet. Ett skitigt och elakt trasproletariat roar besökarna från den omgivande 2100-talsvärlden med Black Friday-upplopp på stormarknaden och eldstrider mellan kyrkobesökarna under ett bröllop.
Spexigt men poänglöst utan författarens uppochnervända parodi på kontrasten mellan civilisation och barbari. Inte heller som action betraktat gör serien något större intryck. Är det vad man vill ha rekommenderar jag den inofficiella skräpfilmversionen Demolition Man (1993) i stället.
På samma sätt fortsätter det när huvudpersonerna i avsnitt två och tre kommer till den moderna civilisationen i New London. Skildringen av deras nyvakna existentiella ångest och insikter om att de vill vara mer än utbytbara kuggar i samhällsmaskinen saknar Huxleys moralfilosofiska undertext och satiriska bett. Den blir inte mycket mer än en mekanisk reproduktion av det ytliga förloppet. Det avspeglas också i skådespelarnas tafatta rolltolkningar, som varken blir till roliga karikatyrer eller till fängslande människor.
Du sköna nya värld är en berättelse också för vår tid, bara inte i den här huggtandlösa bearbetningen.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-07-16.
Brave New World
Miniserie i nio avsnitt på HBO Nordic. USA 2020. Skapad av: David Wiener. Med: Alden Ehrenreich, Jessica Brown Findlay, Harry Lloyd, Nina Sosanya. Längd: 0.40–0.50/avsnitt. Recensionen baserar sig på förhandsvisningar av de tre första avsnitten.