Den 4 juni i år firar USA självständighetsförklaring från det brittiska imperiet 250-årsjubileum. I januari 1776 hade Philadelphia-journalisten Thomas Paines pamflett Common Sense blivit ett bästsäljande brandtal för att de tretton amerikanska kolonierna skulle gå från protester mot den brittiska centralmaktens tullar och skattepålagor till revolution. Och mer än så, han ville att amerikanerna skulle skapa en ny, demokratisk nation utan despotisk kungamakt. Hans slagord ”No kings!” har ekat genom den amerikanska historien sedan dess, idag mot Donald Trump, på 1970-talet mot Richard Nixon.
Det var i Paines anda en chockad och enig kongress 1974 satte punkt för Nixons kriminella vanstyre genom att hota med riksrätt. Journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein på Washington Post hade avslöjat att presidenten höll sig med en egen spioncentral för att bekämpa politiska motståndare genom illegala operationer som avlyssning, inbrott och smutskastningskampanjer. Watergate-skandalen blev ett stresstest på att såväl oberoende mediers rätt att granska makten som maktsystemets inbyggda checks-and-balances fungerade. Systemet fungerade. Då.
Det gör det inte idag när Trump kan begå långt större brott än Nixon och ändå sitta ohotad på sin tron, höjd över lagar, demokratiska spelregler och folkvett. Med sin kontroll över kongressen, högsta domstolen och medier under lojala oligarker har han skapat just den ”djupa stat” som en gång var hans antagonistiska hjärnspöke.
Femtio år efter premiären ser filmen Alla presidentens män (hyr/köp-film på nätet) ut som en västanfläkt av dagens skräckvälde i Washington DC. Den tidens analoga övervakningsmetoder och klantiga spioner som Nixon använde har ersatts av en långt mer sofistikerad, digital teknologi som kan använda allt uppkopplat till internet – datorer, mobiltelefoner, bilar, hushållsmaskiner – för att avlyssna dig och följa dina rörelser. Dessutom har Trump möjlighet att, förutom statsapparatens rättssystem, mobilisera nättroll och väpnad, högerextrem milis för att hota och trakassera dig och dina närmaste.
Ändå kunde det vara nog så farligt att utmana ”Tricky Dick” Nixon. Som Trump hade han en grandios men skör självbild, tog sina politiska motståndare och kritiker som personliga fiender och hade, trots sin kristna tro, inga moraliska skrupler mot att hämnas genom att förstöra folks karriärer och liv.
I Alla presidentens män fångar regissören Alan J. Pakula huvudstadens paranoia i nattliga avståndsbilder där de två tafatta reportrarna Woodward (Robert Redford) och Carl Bernstein (Dustin Hoffman) framstår som myror bland maktens enorma och mörkt hotfulla byggnader. De ser ut att när som helst kunna krossas av krafterna de utmanar. Varje dörr de ringer på för att söka information öppnas av förskrämda personer som gråter, oroligt spanar mot gatan och muttrar något om att ”de kan se er”. Idag skulle dörrarna öppnas av Trump-lojalister med en hyllningsrefräng till Den Store Ledaren på läpparna.
Skräckens boning i maktens mitt är parkeringshuset där Woodward träffar FBI-källan med den tidsenliga pseudonymen ”Deep Throat” (egentligen Mark Felt, spelad av Hal Holbrook). Här gör fotografen Gordon Wills skäl för smeknamnet ”Prince of Darkness” när hans minimala ljussättning bara tillåter att vi vagt kan urskilja silhuetterna av de inblandade. Mörkret ska göra dem osynliga och säkra, men känns samtidigt hotfullt ruvande på osynliga faror.
Kårarna bli än kallare av att garagescenerna saknar musik och domineras av diskreta miljöljud av sus från vinden och garagets fläktsystem. Plötsliga steg, ljudbangen från en rivstartande bil får reportern och hans källa att stanna upp som vaksamma bytesdjur. Decennier efteråt kopierades såväl miljövalet som stilgreppen i otaliga thrillrar och skräckfilmer, men senare tiders teknologi hade avslöjat mötet med nattkameror, gps och mobilhackning för avlyssning.
Kontrasten till p-huset är tidningsredaktionen, badande i vitbländande ljus, utan skuggor. Tydligare än så kan den symboliska kampen mellan det demokratiska arvet från Thomas Paines upplysningstid och mörkermakterna utanför knappast skildras. Här dominerar hel- och halvbilder som isolerar reportrarna i deras länge tröstlösa arbete, men över axeln fångar djupfokusfotot deras kollegor i bakgrunden. Alla är de ensamma med sina texter men samtidigt omslutna av en större, skyddande arbetsgemenskap i tryckfrihetens tjänst – en svunnen tid innan Jeff Bezos skar ner och orbaniserade tidningen.
Också här härskar miljöljuden över musiken. Dämpade röster. Ringande telefoner. Knattrande skrivmaskiner. Det kan låta alldagligt, men bilden är den totala motsatsen till hur tidningsarbete tidigare skildrades på film, med skrik och stoj och folk som springer huller om buller för att spegla hetsen i att producera texter för flera upplagor per dag.
1960- och 70-talens konspirations- och paranoiathrillrar var många i kölvattnet på tidens politiska attentat. Morden på John F. Kennedy, Malcolm X, Martin Luther King, Robert Kennedy är de mest kända i mängden. Numera är konspirationer vardagsmat, rent av pervers underhållning på nätet.
I intervjuer reflekterar Pakula över att nästan alla paranoiathrillrar – även hans egna två tidigare: Klute (1971) och Sista vittnet (The Parallax View, 1974) – skildrar en maktlöshet som lämnar åskådaren utan hopp. Avsikten med Alla presidentens män var att skapa en motbild. Den kommer i slutscenen på redaktionen.
I förgrunden ser vi en påslagen tv som direktsänder från Nixons presidentinstallation 1973. I bakgrunden skriver reportrarna på ett i raden av alla avslöjanden som kommer att få honom på fall. Sakta ändras ljudbilden så att skrivmaskinernas kulsprutesmattrande växer till stormstyrka för att överrösta klang och jubelföreställningen på tv:n. Pennan blir starkare än svärdet.
Alla presidentens män är en originell thriller helt utan action, utan biljakter, utan överraskande upplösning (eftersom alla i publiken redan visste hur det skulle sluta). Den har inget mord men väl ett mordförsök, på demokratin. Och den har två reporterdeckare som genom att fälla skurkbossen i Ovala Rummet kom att inspirera generationer till att bli journalister.
Den avgörande ledtråden från Deep Throat blev ett journalistiskt begrepp: ”Följ pengarna!” Och den är lika giltig idag när Trump-trogna tech-oligarker tjänar storkovan på nätets uppmärksamhetsekonomi, där hat och desinformation via deras medier och asociala forum har blivit ett kaninhål för miljoner skärmmissbrukare.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-06-13.
