Regi: Frank Oz. Skådespelare: Nicole K
idman, Matthew Broderick, Bette Midler, Roger Bart, Christopher Walken, Glenn Close. Längd: 1:33.
Ira Levins bästsäljare från 1972 har med sin skruvade sociala satir om den sexistiska science fiction-utopin Stepford, Connecticut, skapat ett varaktigt begrepp i USA för en robotliknande konformist med ultrakonservativ framtoning, som i ”Stepford Republican” eller ”Stepford Democrat” (syftande på en demokrat med smygrepublikanska värderingar). Allra mest används det förstås om kvinnor som, likt romansamhällets perfekta markservicearbetare, aldrig lämnat veckotidningarnas hemmafruideal från Eisenhower-erans homogent vita medelklassförorter.
Efter decennier av könspolitisk backlash under Reagan och Bush I och II borde det finnas åtskilligt med angelägen ammunition för en uppdaterad filmversion, särskilt som den bleka skräckfilmsvarianten från 1975 och de tre successivt allt fånigare TV-uppföljarna har gjort allt för att ta udden av Levins premisser. Det gör det extra sorgligt att se årets högbudgeterade och talangspäckade nyinspelning snabbt sjunka från en hyfsat snärtig öppningsscen till logiskt obegriplig och – på sin höjd – måttligt roande smörja, avrundad med fler och knasigare slut än Sagan om konungens återkomst.
Skulden ska nog främst läggas på producerande Paramount, som enligt amerikansk branschpress har beordrat såväl omskrivningar som omklippningar och inspelningar av nya scener. Det förklarar filmens ständiga kontinuitetsbrott, där bland annat Stepford-kvinnorna (vars ”hemlighet” avslöjas både i trailern och tidigt i filmen) i några scener är robotar, i andra androider och slutligen datorstyrda människor och där filmens ton obekvämt skiftar mellan komedi och thriller – utan att det någonsin blir någotdera. Men framförallt förklarar det den ideologiska kortslutningen som helt går på tvärs mot Levins romanförlaga.
Nicole Kidmans Joanne ligger nämligen långt från bokens inkännande kvinnoporträtt. I stället har hon karikerats till en härsklysten, kastrerande karriärskvinna snarlikt rollen hon hade i Gus van Sants medieparodi To Die For. Motsvarande har maken Walter (Matthew Broderick) gjorts till en undergiven beta-hanne, vänninan Bobbie (Bette Midler) till en skränig post-hippie och det homosexuella tillskottet Roger (Roger Bannister) till en fånig stereotyp av ”hustrun” i bögpartnerskapet.
Det enda som påminner om att teamet Oz och författaren Paul Rudnick tidigare totat ihop den betydligt roligare Ute eller inte är några träffsäkra one-liners. That’s all. Resten är döbakad filmbolagspudding.
© Michael Tapper, 2004. Sydsvenska Dagbladet 2004-07-30.