Miracle – Michael Tapper

USA 2004. Regi: Gavin O’Connor. Skådespelare: Kurt Russell, Noah Emmerich, Eddie Cahill, Patricia Clarkson. Längd: 2:15.

Med stigande förvåning läser jag amerikanska recensenters lovord över denna solskenshistoria om hur ishockeytränaren Herb Brooks (Kurt Russell) plockar ihop ett lag collegespelare för att utmana oövervinnliga Sovjet i vinter-OS 1980. Jag delar visserligen deras sympati med filmens kärvt vardagsrealistiska persongalleri av riktiga, unga hockeyspelare och den ofta undervärderade Russell som en sluten, taggig tränartyp inte olik buttre kollegan Tichonov i det sovjetiska båset.

Men när man saluterar den som sportgenrealster och påstår att jingoismen här är hälsosamt nedtonad så undrar jag om vi sett samma film. För genom att korsa den patriotiska krigsfilmen av typen Heartbreak Ridge – inklusive Russell som John Wayne-liknande, hårdför exercissergeant med hjärtat på rätta stället – med den klassiska sportfilmen om ”the underdog” som vinner mot alla odds (se Rocky) har man åstadkommit både ytterligt förutsägbar dramaturgi och propaganda av genomskinligaste slag.

Som friserad sannsaga om hur det rätta amerikanska virket krossar de mekaniskt effektiva men avhumaniserade ryssarna till en bakgrund av ett USA i moralisk kris efter Vietnamkriget och Watergate behöver Miracle inte ideligen köra upp flaggan i ansiktet på publiken. (Det spar man till slutscenerna).

I stället går filmen in för en chauvinistisk hårdvinkling av historien. Exempelvis framställs sovjetlaget som kyligt ruffiga hockeymarodörer medan det egna laget är idel tekniska talanger som mot alla odds vinner genom kreativ spelskicklighet. (Är det någon hockeyfrälst som minns det så?) Och i en storpolitisk parallell blir Afghanistan ett brutalt sovjetiskt övergrepp som USA nobelt motarbetar ända in på hockeyarenan (se banderollen ”Get the puck out of Afghanistan”).

Intressant nog har detta väl valda triumfens ögonblick till krigsfilmsliknande musik – hockeysegern som preludium till Reagans USA-revanschism – emellertid inte slagit an hos den inhemska publiken trots omfattande distribution och marknadsföring. Det ska kanske ses som ett litet men ändå talande tecken inför det stundande presidentvalet.