Victoria & Abdul – Michael Tapper

Storbritannien/USA 2017. Regi: Stephen Frears. Skådespelare: Judi Dench, Ali Fazal, Eddie Izzard, Adeel Akhtar, Tim Pigott-Smith, Jonathan Harden. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.52.

Filmerna om drottning Victoria är snart så många att de kan bilda en egen historierevisionistisk genre om det svunna imperiets föregivet vackra tid under ett rivjärn till ”stark kvinna”. Därför känns Stephen Frears Victoria & Abdul som en frisk fläkt, åtminstone under speltidens första, komiska halva. Då tar man nämligen all heder och ära av såväl Storbritanniens uppblåsta självbild som fjäsket och intrigerna kring filmens åldrade, feta och infantila drottning.

Det gör man genom att skildra handlingen – ”en sann historia… mestadels” – ur indiske tjänstemannen och muslimen Abduls (bollywoodstjärnan Ali Fazal) perspektiv. År 1887 åker han för att överlämna ett ceremoniellt mynt med anledning av Victorias (Judi Dench) 60-årsjubileum och blir kvar till hennes död 1901 som lärare i urdu och islam och kanske mer än så.

För den som sett Mrs. Brown (1997), också den med Dench som Victoria, blir Victoria & Abdul både en fortsättning och en repris. I filmerna tar sig den ensamma, uttråkade och kärlekstörstande drottningen manligt sällskap från underklassen – här dessutom stämplad som kolonial undermänniska – utan att vi någonsin blir kloka på relationen. Är hon deras morsa, kompis eller tar hon dem bokstavligen som ersättning för sin älskade men döde prins Albert, vars legendariska piercade XL-könsorgan lär ha bidragit till den äktenskapliga lyckan?

Några kinky GMILF-scener med 83-åriga Dame Judi bjuds det inte på. Handlingen stannar vid ett sedesamt spel kring makten vi sett tidigare i oräkneliga brittiska film- och tv-produktioner. Inte minst i just Mrs. Brown, vars scen då hovet går i klasshatspinn över den ovärdige främlingen bara för att tvingas till underkastelse av Victoria på satkärringhumör kopieras rakt av.

Vid det laget kantrar filmen över i en sentimental andra halva som faller in i just det monarkifjäsk man parodierat tidigare. Och nu finns det ingen hejd på Abduls andliga support för den person som mer än någon annan symboliserar kolonialismens förtryck och utsugning. Det är stötande och löjeväckande. Och synd på Denchs inledningsvis komiska motbild till filmhistoriens många hovsamma porträtt av imperiedrottningen.