Time After Time – Michael Tapper

USA 1979. Svensk titel Tidsjakten Regi, manus Nicholas Meyer efter Karl Alexanders roman med samma namn. Skådespelare Malcolm McDowell, Mary Steenburgen, David Warner. Längd 1.52. BD Warner Bros. (import, regionfri). Extramaterial Kommentarer av Nicholas Meyer och Malcolm McDowell. Trailer.

Författaren och regissören Nicholas Meyer slog igenom 1974 med Sherlock Holmes-pastischen The Seven-Per-Cent Solution, och fick en inträdesbiljett till filmindustrin när han bearbetade sin roman till ett manus som gav honom en Oscarsnominering. Under samma tid arbetade en skolkamrat till Meyer, Karl Alexander, på en H.G. Wells-pastisch med arbetstiteln Time After Time, löst baserad på förebildens berömda roman Tidsmaskinen (The Time-Machine, 1895). Meyer köpte filmrättigheterna och bearbetade storyn på ett sätt som också påverkade romanen. Boken släpptes ungefär samtidigt med filmen.

Filmen blev en kritiker- och publiksuccé som banade väg för Meyers fortsatta framgångar med bland annat biofilmen Star Trek II: Khans vrede (Star Trek II: The Wrath of Khan, 1982) och den påkostade tv-filmen Dagen efter (The Day After, 1983), som skildrade konsekvenserna av ett kärnvapenkrig mellan öst och väst. Därefter dalade hans stjärna sakta igen, och mot slutet av 1980-talet var han inte längre något affischnamn. De mest kända titlarna i hans senare filmografi torde vara Farlig förbindelse (Fatal Attraction, 1987) och Bond-produktionen Tomorrow Never Dies (1997), men där syns han inte i produktionsuppgifterna. Till dem bidrog han i stället som anonym manustvättare.

Om han idag är ihågkommen för någon film, är det otvetydigt Tidsjakten (Time After Time, 1979), som nyligen omarbetats till en musikal (2012) och en tv-serie (2016). Det är en romantisk science fiction-berättelse i vilken H.G. Wells (Malcolm McDowell) inte bara har skrivit om en tidsmaskin utan också byggt en i källaren år 1893. Den snor hans kompis, läkaren och seriemördaren John Leslie Stevenson (David Warner), alias Jack the Ripper, för att undkomma rättvisan, åka till framtidens USA och fortsätta mörda. Stevenson glömmer emellertid nyckeln som låser maskinen i tiden, och när den strax återvänder till London 1893 kan Wells följa efter. Under jaktens gång i San Francisco 1979 förälskar sig Wells i banktjänstekvinnan Amy Robbins (Mary Steenburgen), och deras kärlekshistoria blir snart föremål för Stevensons sadistiska intresse.

Tidsjakten är en på flera sätt charmig berättelse som påminner om kärleksmelodramerna Hollywood gjorde under sin klassiska period på 1930- och 40-talen, vilket inte minst understryks av Milos Roszas symfonikomposition till filmen. McDowell fick här en chans att bryta med skurk- och psykopatimagen från tidigare filmer som A Clockwork Orange (1971) och den då nyss avslutade Caligula (1980), som kompletterades med porrfilmscener innan sin release. Hans motspelare är komiska naturbegåvningen Mary Steenburgen, som just blivit stjärna genom att spela mot Jack Nicholson i västernkomedin Häng inte här, Henry Moon (Goin’ South, 1978). Hon skulle året efter få en Oscar för sin rollinsats i Melvyn och Howard (Melvyn and Howard, 1980).

På kommentarsspåret berättar McDowell att kärleksskildringen på film var helt äkta och speglade hans och Steenburgens känslor för varandra; de gifte sig året därpå. Kemin mellan dem märks i varenda scen de gör tillsammans. Vid sidan av den kluriga berättelsen med sina fantastiska premisser, är det skälet till att filmen fortfarande fungerar, åtminstone delvis. För det finns också mycket att irritera sig över när man ser om den idag, bland annat att se den annars så briljante skådespelaren David Warner bortkastad i en dåligt skriven och banal roll som kallhamrad mordgalning.

Under filmens gång finns det också en rad detaljer som sticker i ögonen, till exempel att berättelsen börjar med ett Ripper-mord och jakten på mördaren 1893 när mordvågen inträffade under en tvåmånadersperiod 1888. Visserligen finns det senare mord som kopplats till Ripper-mördarens modus operandi, men det sista är från 1891. Man skulle dessutom kunna lägga till att Wells inte publicerar sin roman Tidsmaskinen (The Time-Machine) förrän 1895, men den är å andra sidan högst tänkbar som ett pågående arbetsprojekt två år tidigare.

Betydligt svårare är det att acceptera den feltänkta nostalgin för det senviktorianska London på 1890-talet som en snällare och mer idyllisk tid, innan världskrig, pornografi, knapplösa knull och tv-smörja. Sanningen är nämligen precis tvärtom; 1800-talet var en på alla sätt både brutalare och mer pervers tid än många föreställer sig idag. Vardagsvåldet var utbrett, både i hemmet och på gatorna. Uppfostran föreskrev att familjefäderna regelmässigt skulle misshandla och förnedra sina barn – se exempelvis Ingmar Bergmans uppväxtminnen – och det var på samma sätt fritt fram att begå övergrepp mot hustrun efter behag.

Våldet på gatorna var vardagsmat till den grad att de flesta övergrepp aldrig anmäldes, inte minst eftersom de flesta saknade förtroende för polisen. I det viktorianska London fanns det även en omfattande pornografiproduktion – se bland annat studierna av Walter Kendrick (The Secret Museum) och Steven Marcus (The Other Victorians) – och prostitutionen var så utbredd att det gick en prostituerad på tre män, alltså astronomiskt många fler än i dagens europeiska och amerikanska storstäder.

Missuppfattningen om att sakernas tillstånd har blivit sämre beror faktiskt på en rad förändringar till det bättre under 1900-talet. Polisen fick kriminaltekniska verktyg att bättre kunna lösa svåra fall, som spaningsmord, där det inte finns någon synbar koppling mellan offer och förövare. Dessutom minskade korruptionen inom kåren och man vann allmänhetens förtroende som en del av samhällets sociala skyddsnät, vilket ledde till att viljan att anmäla brott ökade markant.

Kriminologi blev under det tjugonde århundradet ett forskningsområde som fördjupade förståelsen för brottsligheten och gav oss en tillförlitlig brottsstatistik. Nu kriminaliserades också vålds- och sexualbrott på ett sätt som gjorde att mycket av det som gick ostraffat på 1890-talet blev straffbart. San Francisco och resten av västvärlden år 1979 var alltså, trots alla de problem som kvarstod och filmens demonisering, en långt tryggare och bättre plats än 1890-talets London.

Viktigt att minnas är att Nicholas Meyer själv såg filmen som något av en politisk deklaration, vilket han också nämner på ljudbandet. Han utvecklar inte ämnet, men man kan få ett hum om vad han menar om man tänker på den backlash mot efterkrigstidens sociala och politiska framsteg som inleddes med Richard Nixons kamp mot brottsligheten. Det kriget var en täckmantel för en propagandaoffensiv mot medborgarrätts- och antikrigsrörelsen, där såväl svarta som politiskt radikala motståndare till Vietnamkriget utmålades som våldsverkare och knarkare.

Hollywood omtalas gärna som ett vänsterliberalt fäste, men också här fanns stöd för den nykonservativa rörelsens idéer, vilka bland annat kom till uttryck i en rad alarmistiska filmer om kriminalitet, bland andra Dirty Harry (1971) och Death Wish (1974). Författaren till romanen Death Wish, Brian Garfield, menade att Hollywood begått en våldtäkt på hans berättelse och gjort den fascistisk. Dess ambivalenta skildring av huvudpersonen förvandlades i filmen till berättelsen om en liberal mjukis som blir en heroisk storstadshämnare på allehanda kriminellt ”slödder” efter att hans fru och dotter våldtagits av ett gäng knarkare.

Death Wish gjorde succé och fick snabbt många efterföljare, bland annat i Paul Schraders Hardcore (1979). Liksom Tidsjakten och flera andra filmer kring decennieskiftet, är den en indiktation på övergången till ett 1980-tal som skulle se en märklig allians mellan antipornografiaktivister inom feminismen och den kristna höger som bar fram Ronald Reagan. Denna fiendens-fiende-fronten beskrivs i all sin intellektuella bedrövlighet av LINDA WILLIAMS i hennes introduktion till sin klassiska pornografistudie Hardcore: Power, Pleasure and the ”Frenzy of the Visible” (1989, reviderad utgåva 1999).

Mellan Death Wish, med sin västernnostalgiske huvudperson som rensar stan, och genomslaget för rape-and-revenge-filmen i konservativ tappning med Clint Eastwoods Sudden Impact (1983) ligger Tidsjakten med sin manlige hjälte som räddar den feministiska damen i nöd. Liksom huvudpersonen i Death Wish får den socialistiske och feministiske Wells en högercynisk lektion i hur världen aldrig kan förbättras till det bättre. Tvärtom leder alla framsteg bara närmare katastrofens brant, vilket en ond efterkrigstids progressiva ideal sägs vara beviset för. Till och med feminister som filmens Amy Robbins har insett detta. I det perspektivet blir det odemokratiska och patriarkala klassamhället på 1890-talet den verkliga utopin, och för att undkomma det moraliska haveriets 1970-tal åker vårt kärlekspar tillbaka till en förment lyckligare tid.

Tidsjakten får därigenom en obehaglig genklang i 2010-talets debatt, där man manar till kamp mot det moderna samhället och dess värderingar med hjälp av sockrade drömmar om ett föregivet idylliskt naturtillstånd i ett förflutet som aldrig funnits. Det är en berättelse som idag blivit kärnan i den växande högerpopulismen och nynazismen och som den verklige H.G. Wells skulle vara den förste att vända sig mot i vrede.