The Greatest Showman

USA 2017. Regi: Michael Gracey. Skådespelare: Hugh Jackman, Michelle Williams, Rebecca Ferguson, Zac Efron, Zendaya Coleman. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.45.

P.T. Barnum var ”the greatest showman” under femtio år fram till sin död 1891, inget snack om saken. Hans intensiva liv som freakshow-manager, cirkusdirektör, politiker, förläggare, affärsman med mycket mera hade räckt till en tv-serie över många år. Musikalen The Greatest Showman fokuserar på cirkusen, den som efter Barnums död slogs ihop med flera konkurrenter till 1900-talets ”Greatest Show on Earth”: Ringling Bros. and Barnum & Bailey Circus.

Märkligt nog ändrar man ideligen i biografiska fakta så att man berättar en tråkigare historia. Barnums turné med Jenny Lind utmålas som ett ekonomiskt fiasko trots att den var en enorm succé som rakade in belopp motsvarande många miljoner dollar idag till de två. Det rådde nämligen Lind-feber i USA liknande den ”Beatlemania” som följde drygt hundra år senare. Man kunde därför auktionera ut konsertbiljetterna dyrt.

Annars är filmen en amerikansk framgångshistoria parad med ett jämlikhetspatos över alla gränser: klass, kön, etnicitet, genetiska egenheter. Som vanligt osynliggörs de amerikanska urinvånarna – därmed påminnelsen om folkmordet – trots att ”indianer” hade en framträdande plats i Barnums shower.

Men också Barnums ”freaks” – siamesiska tvillingarna Chang & Eng (Yusaku Komori, Danial Son), skäggiga damen Lettie Lutz (Keala Settle) med flera – hålls i bakgrunden. Utom i musikalnumret ”This Is Me” där de i cirkusmanegen sjunger om hur stolta de är för att de är som de är. Hela publiken, som dessförinnan bespottat och hånat dem, exploderar i hyllningar. 1800-talet blir plötsligt en stor famn av mänsklig värme…eeehhh?

Den sortens gympa-energiska sånger med självhjälpstexter ter sig inte bara löjliga, utan skärande falska och historielösa. Det hade behövts en regissör av John Waters kaliber för lyfta fram samhällets utstötta med rejäla personteckningar och en vässad revansch på den hatiska omgivningen. En klen tröst är att stjärnornas rollgestalter och deras nummer inte är mycket bättre.

Ett slående undantag är ”Rewrite the Stars”, vite överklassnobben Philips (Zac Efron) kärleksduett med svarta trapetsartisten Anne (Zendaya) medan de virvlar över cirkusmanegen hängande i ett rep. Ett ovanligt fantasifullt koreograferat och fotograferat inslag som sticker ut i mängden av skitviktighetspumpade dussinlåtar.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-25.