The Creeping Garden

Storbritannien 2014. Regi, manus, produktion Tim Grabham, Jasper Sharp Foto, klipp Tim Grabham Research Jasper Sharp CGI Duncan Brown Musik Jim O’Rourke, Woob Medverkande Mark Pagnell, Heather Barnett, Bryn Dentinger, Tim Boon, Andrew Adamatsky, Peter Zauner-Klaus, Klaus-Peter Zauner, Jeff Jones, Ella Gale, Eduardo Reck. Produktionsbolag Cinema Ilooba. Längd 1.21. BD Arrow Academy (import, regionfri). Extramaterial Kommentarer av Tim Grabham och Jasper Sharp. Kortfilmerna Biocomputer Music, Return to the Fungarium och Feeding Habits of the Physarum. The kortfilmer av Iloobia: Milk (2009), Rotten (2012) och Paramusical Ensemble (2015). Animerad bakgrund till filmens eftertexter av Angela Mele. Fotogalleri. Trailer. Häfte med essä av Jasper Sharp (utdrag ur boken The Creeping Garden: Irrational Encounters with Plasmodial Slime Moulds, Alchimia Publishing 2015). Jim O’Rourkes filmmusik på separat cd.

Slemsvampar (Myxomycota) sorterades länge under svampar, men är varken svamp, växt eller djur utan en egen art – för närvarande sorterad under amöbor – som kan förflytta sig i jakten på föda (döda växter och djur). De är härdiga extremofiler som kan hibernera under många år i brist på föda i extrema klimat, vilket har fått en del att spekulera om att de skulle kunna spridas via asteroider mellan olika planeter. Och de har en komplicerad livscykel, där de alternerar mellan fyra olika livsformer: spor, frilevande encellig gamet som i par bildar zygoter, plasmodium bildat genom sammanslagning av flera zygoter samt fruktkropp som producerar nya sporer.

The Creeping Garden är emellertid bara perifert intresserad av den biologiska aspekten av slemsvampar men desto mer intresserad av människorna som intresserar sig för denna sällsamma artform. Inspirationen till studien av människor via deras smalt nischade och ibland besatta arbete spårar Jasper Sharp själv till Werner Herzog och i synnerhet hans film om forskare på Antarktis, Encounters at the End of the World (2007). Själv ser jag snarare förebilden till både Herzogs och team Grabham & Sharps film i Errol Morris många originella personporträtt med fria associationer mellan yrkesroll och personlighet, särskilt Fast, Cheap and Out of Control (1997).

Persongalleriet i The Creeping Gardens är en spretig blandning av forskare, från mykologer till konstnärer, psykologer, robottekniker och musiker. Inom datorforskning intresserar man sig främst för den typ av kollektiv intelligens – kallad ”swarm intelligence” eller ”hive intelligence” efter organisationen av myr- och bisamhällen – och använder sig av slemsvamparna för att exempelvis planera stora infrastrukturer. Bland annat visar Adam Adamatzky, professor vid Centre of Unconventional Computing på West England-universitetet i Bristol, hur slemsvampar odlade på en karta över Italien uppvisar samma strukturer som vägnätet i antikens Rom.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att säga om resultat som det här egentligen har någon användning annat än för att bekräfta ett redan på förhand önskat mönster. Det vill säga att forskningen väljer att tolka slemsvamparna så att de passar in i mänskliga tankesystem. Som mykologen Bryn Dentinger på Kew Gardens i London påpekar, är det viktigt att skilja på den ”swarm intelligence” som slemsvampen utvecklat för att överleva – hitta föda och optimala livsvillkor – och människans förmåga till logiskt tänkande.

Ännu mer tveksamt är den antropomorfa tolkningen av signalerna i slemsvamparnas kärlsystem för transport av föda och signalsubstanser i experimentella psykologen Ella Gales forskning. Genom att koppla upp elektroder från slemsvampar till människoliknande robothuvuden tolkar hon organismens skiftande sinnesstämningar genom att överföra dem till mänskliga ansiktsuttryck. När slemsvampen är ”glad” skrattar robotansiktet och när den är ledsen åker robotmungiporna ner. Förutom Kusliga dalen-upplevelsen som robotnyllet ger åskådaren (se artikeln HOLLYWOOD ZOMBIE), så tyder de nervösa och oavbrutna pendlingarna mellan ”glad” och ”ledsen” på att slemsvampen antingen har en borderline-diagnos eller att Dr. Gale har fått allt om bakfoten. Gissningsvis det senare.

Desto intressantare och roligare är mötet med konstprofessor Heather Barnett, som inspirerats till flera projekt av sina studier av slemsvampar. Bland annat får hon en samling nördar på en vetenskapskonferens att bilda en kollektiv organism liknande slemsvampen för att gemensamt och utan ord försöka lösa olika problem. Också det är, förstås, en studie i mänsklig kommunikation – eller brist på den – snarare än en insikt om slemsvampens funktioner.

Hon har också tagit fast på David Cronenbergs dröm om att omdefiniera skönhetsidealen så att vi bokstavligen ska se till inre attraktionerna lika mycket som de yttre. Hans dröm var att hålla skönhetstävlingar för inre organ, hennes är att omsätta sina intryck från biologisk forskning till inredningsdesign. Bland annat har hon gjort tapeter med mönster från olika cellprov gjorda i sin egen kropp: blod, munhåla och livmoderhals. Ett djärvt försök att mota det ohälsosamma kroppsäckel som människan dragits med alltsedan religionernas absurda andlighetsideal tog ett resolut strypgrepp på våra tankar och känslor.

En annan och oväntad ingång till slemsvampsforskningen är att låta organismen göra musik. Eduardo Miranda, professor och kompositör vid Interdisciplinary Centre for Computer Music på universitetet i Plymouth, låter slemsvampar både styra ljudet från strängarna på en flygel via elektroder och reagera på de tangentanslag som han själv gör. Många oväntade klanger strömmar ut i rummet, och stundvis tycks det uppstå ett samspel mellan professor Miranda och hans plasmodiska medspelare.

Men igen bedras vi av den jakten på strukturer som stämmer överens med den mänskliga erfarenheten. Slemsvampen kan omöjligt föreställa sig begrepp som musik och musikaliskt samspel och signalerna från organismen har knappast några mänskliga avsikter. Fast kul är det. Och, inte minst, en bra show, om än såväl kvasivetenskaplig som kvasikonstnärlig.

Mer tillfredsställande är då Mirandas överföring av teknologin på neurologiskt funktionsnedsatta musiker, som trots MS och andra svåra förlamningar kan arbeta på dator via elektrodmössor som överför deras hjärnsignaler. Här blir samspelet tydligt och vi kan stämma av resultatet med musikerna själva. Glädjen av att både kunna samspela med musiker som spelar deras kompositioner och som även följer deras instruktioner för att spela kända stycken är tydlig. Riktigt vad det har att göra med filmens slemsvampstema förblir oklart, men man kan fortsätta suga på glädjepillret i kortfilmen Biocomputer Music.

Med allt detta sagt, är The Creeping Garden en både underhållande och tankekittlande dokumentär, om än mer för skildringen av de mänskliga föreställningarna om slemsvampen än för studierna av organismen självt. En forskare på Kew Gardens deklarerar först att organismen är extremt lite utforskad, bara för att i nästa andetag påstå att den kanske inte alls fyller någon väsentlig funktion i ekologin. Det sammanfattar filmens många förvirrande uttalanden om slemsvamparna av etablerade akademiker som borde veta bättre.

I det här fallet fyller inte livets alla organismer en ”funktion” i ekologin, det är ett instrumentellt tankemönster hämtat från kapitalismens maskinella världsbild. Enligt det synsättet har människan inte heller någon ”funktion” i ekologin; vi skulle snarast definieras som en parasitär organism med starkt destruktiv inverkan på kretsloppet som helhet. Slemsvampen blir här en projektion av vår egen insikt om det rådande samhällssystemets systematiska miljöförstörelse. Livsformer kan däremot aldrig sorteras i viktiga och oviktiga eftersom livet fungerar alldeles oavsett sådana definitioner. Vi, alla levande organismer på jorden, lever därför att vi finns och överlever för att vi kan. En naturvetenskaplig världsbild måste frigöra sig från de ideologiskt betingade illusionerna om att livet har ett mål eller en mening.  Livet är. Punkt.

Ett stort plus i kanten på den här kombi-utgåvan av bluray, dvd och cd är det rika extramaterialet. Experimentmusikern Jim O’Rourkes elektroniska filmmusik, som förstärker det krypande Invasion of the Body Snatchers-obehaget kring slemsvampen, finns på separat cd för den som vill lyssna (lämplig att köra i bilstereon under nattliga skräckfärder). Samtliga kortfilmer är väl värda en titt, och den som inte vill köpa boken The Creeping Garden: Irrational Encounters with Plasmodial Slime Moulds, som duon Grabham & Sharpe gav ut 2015, kan lyssna på deras kommentarspår.

© Michael Tapper, 2017. Endast på webben: michaeltapper.se 2017-04-21.