Taboo

Miniserie i åtta delar på HBO Nordic. Storbritannien 2017. Regi Kristoffer Nyholm (del 1–4), Anders Engström (del 5–8) Skapad av Tom Hardy, Edward ”Chips” Hardy, Steven Knight Manus Edward ”Chips Hardy, Tom Hardy, Steven Knight, Emily Ballou, Ben Hervey Foto Mark Patten Klipp Matt Platts-Mills, Guy Bensley, Katie Weiland, Jason Krasucki Scenografi Sonja Klaus Musik Max Richter. Skådespelare Tom Hardy James Delaney Oona Chaplin Zilpha Geary Jefferson Hall Thorne Geary David Hayman Brace Michael Kelly Dr. Dumbarton Jonathan Pryce Stuart Strange Edward Fox Horace Delaney Producent Tim Bricknell Produktionsbolag Scott Free Productions och Hardy Son & Baker för HBO. Längd 1.00/del Premiär 2017-01-07.

Recensionen baseras på en förhandsvisning av de två första delarna i serien.

London, 1814. James Delaney är en före detta soldat och sjöman som försvann spårlöst i Afrika för tio år sedan och antas vara död. Det surrar emellertid många rykten om hans livsföring bland urinvånarna på kontinenten, och när han dyker upp på sin far Horaces begravning vållar det en smärre sensation. Återuppståndelsen innebär också problem, framförallt för mäktiga handelsbolaget East India Company. De ser sig snuvade på förhandlingarna med James halvsyster Zilpha och hennes hänsynslöse make Thorne om att köpa en landremsa vid Nootkasundet nära staden Vancouver på den nordamerikanska västkusten som finns i Horace Delaneys dödsbo. Området har en strategisk roll för handelsvägarna till Ostasien när gränsdragningarna mellan Kanada och USA ska fastställas efter 1812 års brittisk-amerikanska krig. East India Company planerar därför att röja James ur vägen.

Så ser det lovande upplägget ut för den tv-serie som skådespelaren Tom Hardy, hans far ”Chips” och manusförfattaren och regissören Steven Knight (Eastern Promises, Locke) skisserat med hjälp av Ridley Scotts bolag Scott Free Productions som ekonomisk garant.

Till att börja med är tidsperioden ett intressant val och sällan skildrad på film eller i tv-serier. Året 1814 står maktbalansen i världen och väger. Napoleon Bonaparte har just avsatts och tvingats i exil på Elba. Den revolutionära vågen från USA och Frankrike är tillfälligt försvagad medan de europeiska monarkierna lyckats återta initiativet och stärka sin makt.

East India Company (EIC) har sedan 1600-talet växt till att bli en stat i den brittiska staten som vid sekelskiftet 1800 kontrollerade hälften av världshandeln och förfogade över en arméstyrka på cirka 100 000 soldater med vilken man med järnhand styrde städer, öar och hela länder runt jorden. Bland annat tog man 1813 makten i Indien med den brittiska regeringens goda minne. EIC var med andra ord en multinationell företagskoncern med ekonomiska, militära och politiska maktambitioner som år 1814 kunde matcha de starkaste nationerna.

Likheterna är många till dagens utveckling, där globala koncerner och privatarméer står utanför demokratisk kontroll och spelar efter egna regler. Det ska därför bli intressant att se hur mycket av den samtidspolitiska kontexten som letar sig in i dramat. I de två första avsnitten ägnar sig serien mest åt thrillerkittlingar kring mysteriet James Delaney, en Mad Max-typ som står med ena benet i den västerländska civilisationen och det andra i vildmarken. Thorne Geary kallar honom ”nigger”, och det avslöjas att hans mor stammade från den amerikanska urbefolkningen på just den landremsa som fadern köpt för några glaspärlor.

Det antyds att Delaney är en hemlig allierad med nya amerikanska regeringen och har kontakter ända upp till presidentämbetet. Han riskerar därmed att dömas till döden som landsförrädare i sitt hemland. Men han kan lika gärna ha en egen agenda som gör honom till fiende med de båda fredsförhandlande staterna, USA och Storbritannien. Med sig från den naturresursrika Cabindaprovinsen – numera en del av Angola – har han en påse diamanter, en kropp full av märkliga tatueringar och mardrömsminnen av en häxliknande kvinnofigur. Här finns risken att serien i stället för att rota i det brittiska imperiets folkmord och andra brott mot mänskligheten förfaller till new age-trams om Delaney som en hämnande spökfigur med övernaturliga krafter.

Påtagligt ofta är det som om serien signalerar en komplexitet och ett psykologiskt djup som man kanske inte har täckning för. Man ger också fragment av information och laddade minnesbilder som möjligen har något väsentligt att tillföra men som lika gärna kan sluta i återvändsgränder eller bara hänga som lösa trådar vid seriens slut. Det återstår att se.

Danske Kristoffer Nyholm och finlandssvenske Anders Engström på regijobbet och det är förstås en fjäder i hatten för de båda även om de bara är hired guns, det vill säga inhyrda för att till punkt och pricka följa Hardy & Knights instruktioner. Skådespelarna med Hardy i spetsen är hittills av högsta kvalitet. Jonathan Pryce är som EIC:s styrelseordförande Sir Stuart Strange den perfekta inkarnationen av en samvetslös maktmänniska som gärna åkallar nationell pliktkänsla när det passar honom och som låter andra göra skitjobben, exempelvis mord.

Men också Oona Chaplin, dotterdotter till filmlegenden med samma efternamn, har en intressant närvaro som huvudpersonens halvsyster, sliten mellan rädslan för sin tyranniske make och syskonkärleken – eller är det mer än så? – till James. Själv faller Hardy tillbaka på sin karismatiska närvaro men ger alldeles för lite spår av en verklig levande människa i sin truliga machoposering med eller utan skjorta på. Det blir många demoniska blickdueller mellan honom och hans antagonister utan att särskilt mycket kommer ut av konflikterna mer än att de skärps för varje gång och utan att James Delaney växer annat än som mystifierad legend.

Scenografin porträtterar ett London dränkt i sot, gyttja och avfall som står i perfekt samklang med seriens skildring av det brittiska imperiets baksida – rövhål om man ska vara mer precis. Musiken är däremot tråkigt konventionell och slipar bort något av den vassa egg man utger sig för att rikta mot hjärtat av den förljugna brittiska självbilden om ett ärofullt förflutet.

© Michael Tapper, 2017. Endast på webben: michaeltapper.se 2017-01-07.