Star Wars: The Last Jedi

USA 2017. Star Wars, Episode VIII: The Last Jedi. Regi: Rian Johnson. Skådespelare: Daisy Ridley, Mark Hamill, Adam Driver, Laura Dern, Oscar Isaacs, John Boyega. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.32.

En ny Star Wars-trilogi, en ny omtagning. Så spådde jag i recensionen av The Force Awakens, Episode VII för att prata starwarska. Utan att stå i kontakt med ”kraften” – eller Disney, som ligger bakom filmserien – kan jag konstatera att min profetia bekräftas med råge av The Last Jedi.

Vi är framme vid tredje trilogins andra del, det vill säga en omtagning av Imperiet slår tillbaka. Nu ser det åter kärvt ut för Republikens rebellarmé i kampen mot det militärteknologiskt överlägsna First Order, arvtagarna till det totalitära Imperiet. Striderna är hårdare, bittrare.

Filmens huvudbatalj utspelas utanför rebellernas sista fäste på en planet täckt i salt i stället för is. Fler dör, inklusive några otippade rollfigurer, medan andra kliver fram från lägre rang för att ta täten i de två fiendelägren. En av de senare är, knappast oväntat, den skicklige vildhjärnan till rymdstridspilot: Poe Dameron (Oscar Isaacs).

Allt är öppet för spekulation i Episod VIII, framförallt när det gäller de två motpolerna – den fallne Jedi-riddaren Kylo Ren/Ben Solo (Adam Driver) och Rey (Daisy Ridley). Vem lockar eller snärjer vem? Och till vad? Ljuset? Mörkret? Vuxenlivets gråskala?

Likaså är det ingen som stannar upp för att betänka vad man egentligen krigar för. Tvärtom. När en gammal bekant dyker upp hos Luke Skywalker (Mark Hamill) avfärdar han Jedi-ordens heliga urkunder med att få har läst dem och att de sannerligen inte är några bladvändare. Allt vi vet om ”kraften” är att den låter som en påtänd läsning av Fritjof Capras bok Fysikens tao från 1975.

Samma idévacuum gäller First Order, vars brutalhierarkiska maktordningar endast vilar på management by fear. Anledningen är förmodligen att det speglar vår tid, när religionerna och ideologierna förlorat sin trollkraft. Symptomatiskt nog har dagens fanatiker, nazister som islamister, sällan djupare tankar bakom sin fascination för våld.

Betydligt mer hjärnkraft har filmmakarna ägnat åt de många actionscenerna, alla kulminerande i blockbustermentalitetens obligatoriska kick de resistance: explosioner och fler explosioner. Här firar The Last Jedi triumf på triumf, särskilt som man ignorerar fysikens lagar i rymden för att kunna ackompanjera sitt flammande ögongodis med en larmande vapensymfoni.

Att filmen ändå är uthärdlig och bitvis underhållande beror på att den är rappt och ekonomiskt berättad, har utmärkta skådespelare långt ner i birollslistan och att den fyller vårt behov av matinéäventyr för hela familjen. Poe Dameron är den nye Han Solo, om än Oscar Isaacs har långt kvar till Harrison Fords charm och bett i repliken. Andy Serkis gör Lord Snoke som en kallhamrad Gollum. Mest imponerande är Adam Driver i den svåra rollen som mörkrets riddare, törstande efter ljus och hopp.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-13.