Risk

Tyskland/USA 2017. Regi: Laura Poitras. Medverkande: Julian Assange, Sarah Harrison, Jacob Appelbaum, Lady Gaga [Stefanie Germanotta], Daniel Ellsberg. Längd: 1.32.

Laura Poitras Risk skildrar samma händelser som Alex Gibneys dokumentär We Steal Secrets: The Story of Wikileaks (2013), men fokuserar på Julian Assanges person, offentlig som privat. Den långa produktionstiden, från våren 2011 till våren 2017 – med ett kort avbrott 2013 för arbetet med Oscarsbelönade Citizenfour – innebär att flera händelseförlopp här får sin upplösning, bland annat Chelsea Mannings fängelsevistelse efter läckan av ”Collateral Murder”-videon och 250 000 försvarsmaktsdokument samt sexbrottsanklagelserna mot Assange.

Filmen berättas huvudsakligen i 1960-talets Direct Cinema-stil, vilket innebär att Poitras okommenterat följer Assanges vardag av arbete, möten och utspel. Ibland flikar hon in intervjuklipp med honom. Några gånger stannar hon upp för några dagboksreflektioner till Jeremy Flowers ömsom vemodiga, ömsom hotfulla, elektroniska tonsvall.

Hennes nyckelreplik är att Assanges motsägelsefulla person blivit filmens huvudtema, inte Wikileaks arbete. Därmed marginaliseras insatserna för yttrandefrihet, integritet och demokrati som gjort organisationen så betydelsefull. Medan Gibney skiljer sak från person låter Poitras det ambivalenta kändisporträttet överskugga allt annat. Mumma för de auktoritära krafter som vädrar morgonluft i ”kriget mot terrorn” och ser dess kritiker som förrädare och knäppskallar.

Varför ska vi lita på en person som avvisar sexbrottsanklagelserna med att de är resultatet av en lesbisk-feministisk komplott? Som gömd i ett buskage håller ett halvviskande möte med en medarbetare medan han skrämt noterar varje lövprassel? En man som tycks söka rockstjärnestatus och till och med rollen som sektledare för sina beundrande undersåtar? Någon med tecken på sjukliga personlighetsdrag av paranoia och storhetsvansinne?

Poitras färdigställda slutversion efter sju års filmarbete är knappast till Assanges fördel. Hon kunde med lätthet både ha fördjupat sin studie med intervjuer, där såväl medarbetare som avhoppare, debattörer och visselblåsare med egen erfarenhet av smutskastning kommit till tals. Själv hade jag gärna sett ett större utrymme för Daniel Ellsberg, som efter avslöjandet av de så kallade Pentagonpapperen 1971 var i samma utsatta situation som Assange. Nu skymtar han bara förbi som hastigast.

Helt utanför bild är exempelvis Daniel Domscheit-Berg, som medverkar i Gibneys film, och Assanges alltiallo Sarah Harrison borde ha fått kommentera en del av inslagen. I stället försöker Poitras kompensera med sina egna privata funderingar och en lång intetsägande scen där Lady Gaga bimbointervjuar Assagne, men de kan knappast ersätta initierade röster. Möjligen hade en annan regissör kunnat rädda denna ostrukturerade och ogenomtänkta film genom att klippa om det omfattande arbetsmaterialet med nyktra och kritiska ögon.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-06-09.