Okänd soldat

Finland/Belgien/Island 2017. Tuntematon sotilas. Regi: Aku Louhimies. Skådespelare: Eero Aho, Jussi Vatanen, Juhana Holopainen, Aku Hirviniemi, Paula Vesala. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.15 (originallängd: 3.00).

Den tredje filmatiseringen av Vainö Linnas krigsroman från 1954 kommer till Sverige i en 45 minuter kortare version än det finländska originalet. Märkligt med tanke på att filmen har dragit en rekordpublik i hemlandet på 170 000 enbart under premiärhelgen. Sverigefinländare hade nog hoppats på att åtminstone kunna välja mellan de tre timmar långa originalversionen eller den nedkortade, internationella upplagan som marknadsförs under titeln Unknown soldier.

Biodistributören Svensk Filmindustri har motiverat sitt beslut med att man vill nå en bredare svensk publik och att det inte skulle finnas någon möjlighet att visa båda. Argumenten är obegripliga, särskilt med tanke på risken för att alienera en publik på nästan 700 000 svenskar med finländsk anknytning. De kanske hellre inväntar dvd- och blurayutgåvorna av originalversionen.

Hur är då den förkortade nyinspelningen av Linnas klassiker? Det mest slående är just att den är kortare än de två tidigare filmatiseringarna: Edvin Laines kanoniska version från 1955, som i många år visats på finländsk tv under självständighetsdagen den 6 december, och Rauni Mollbergs inte lika älskade version från 1985. Det ger, inte oväntat, 2017 års Okänd soldat en episodisk karaktär, ibland som om man såg en trailer eller ibland en historisk rekonstruktion och inte en sammanhållen, episk berättelse.

Intrycket gäller särskilt för de tablåartade vardagsbilderna från hemmafronten. Snarare än att fördjupa rollfigurerna, ge deras personligheter resonans i familjelivet, blir dessa scener till idylliska vykort som ibland tangerar nationalromantik. Ingen problematisering här inte, och inte heller någon större plats för kvinnoporträtten.

Betydligt bättre är inslagen från fronten. Av förklarliga skäl kan man idag inte göra som Laine och sy ihop spelscener med dokumentära bilder för att ge filmen en autentisk känsla. I stället har regissören Aku Louhimies tagit tydliga intryck av amerikanska krigsfilmer, som Terrence Malicks Den tunna röda linjen (The Thin Red Line) och Steven Spielbergs Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, båda 1998) i jakten på såväl kärv realism som poetiska förhöjningar av valda ögonblick. Färgsprakande vackra landskapsbilder från både vinterkriget 1940 och från de inledande framgångarna i fortsättningskriget 1941–44 förbyts till urblekta färgskalor under bakslagen fram till nederlaget.

Det sammansvetsade armékompaniet är bekant från Linna men också från oräkneliga tidigare skildringar av män av olika typer och från olika klasser, yrken och landsdelar som svetsas samman i strid: humoristen Hietanen (Aku Hirviniemi), den ständigt skrattande buspojken Vanhala (Hannes Suominen) och socialisten Kahtinen (Joonas Saartamo) – kanske ett självporträtt av Linna. Längre upp i befälsordningen kontrasterar man den osäkre Kariluoto (Johannes Holopainen) mot den nitiske stridspitten Lammio (Samuli Vauramo).

Liksom i svenska pilsnerfilmer förenas man dock i samförstånd, något som underlättas av de allierade nazityska trupperna stannar i bakgrunden. Den förenande figuren är ur-finnen förkroppsligad i den färgstarke och egensinnige bonden Antti Rokka (Eero Aho), som ger höge fan i allt vad högstämt flaggviftande, kadaverdisciplin och befälsordningar heter. Han slåss för sin familj och sin gård på ett näs i Karelen, punkt slut.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-06.