USA 2017. Murder on the Orient Express. Regi: Kenneth Branagh. Skådespelare: Kenneth Branagh, Judi Dench, Johnny Depp, Penélope Cruz, Willem Dafoe, Michelle Pfeiffer. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.54.
Agatha Christies bästsäljare från 1934 är en salongsmordhistoria så förkonstlad och långsökt att till och med romanfigurerna protesterar. Storyn är en typisk produkt av mellankrigstidens vurm för pusseldeckare, och borde ha pensionerats för gott av den realistiska polisgenre som följde. Ändå har produktionen av Christie-baserade serieromaner, datorspel, tv och bioproduktioner trappats upp efter millennieskiftet, då bland annat Mordet på Orientexpressen blivit serieroman, datorspel och tre tv-filmer.
Förklaringen är en konservativ medieindustri som ratar nytänkande och konstnärliga utmaningar till förmån för säkra varumärken. Christies mångmiljonupplagor och filmbolagens vurm för infantila sagovärldar där få molekyler, om någon, av verklighet tränger in är skäl nog. Så till den grad att man blåser upp ett klaustrofobiskt kammarspel i ett 70mm-format avsett för episka berättelser i storslagna landskap.
Medveten om det, anstränger sig Kenneth Branagh för att göra Mordet på Orientexpressen visuellt intressant med rörlig kamera och actioninslag. Öppningen i Jerusalem kryddar med slapstickhumor. Balettdansande greve Adrenyi (Sergei Polunin) demonstrerar färdigheter i kampsport, vilket banar väg för ett antal råkurr senare i filmen. Och kameran far ut i krumbukt-åkningar som skär sig mot borgarklassens diskreta rävspel på lyxtåget.
Ingenting av utvikningarna eller utsmyckningarna har med romanförlagan att göra eller lägger till något väsentligt till handlingen. Snarare understryker de hur tunna och teatrala handlingens premisser faktiskt är.
Styrkan i Sidney Lumets filmversion från 1974 låg i stjärnparaden av publikfavoriter vars karisma i någon mån kompenserade för den svaga berättelsen och pappfigurerna de spelade. Branagh försöker matcha det i en laguppställning med idel affischnamn som får sina fem minuter vardera av speltiden. Dessvärre kan inte den nya ensemblen matcha föregångarna i lyskraft.
Jämför exempelvis Judi Denchs surtrista ryska grevinna med Wendy Hillers underbart komiska divalater, Johnny Depps torftiga Scarface-imitation som skurken/mordoffret Ratchett med Richard Widmarks talang för slemmiga äckel och så vidare. Andra filmupplagan av Mordet på Orientexpressen är torrare, färglösare och saknar de bitvis rappa munhuggningarna från årgång 1974. Ett undantag sticker ut: Michelle Pfeiffers helgjutna rollprestation som Caroline Hubbard, en hårdkokt livsnjutare i lyxförpackning
Allt och alla står dock i skuggan av Branagh själv. Han stjäl handlingen och sina medspelare på nästan allt ljus och syre och har slimmat Christies feta och oansenliga deckargeni till en fysiskt handlingskraftig matinéhjälte – pusseldeckarens svar på Indiana Jones. Bitvis gör han filmen till en enda lång selfie av sin nuna, prydd av en skrattretande monstermustasch, rättare sagt mustaschföljetong, som hotar att växa ihop med håren i öronen.
Filmen kulminerar i en lätt reviderad final med ett tårfyllt patos som ekar av tragedin kring kidnappningsmordet 1932 på pilotlegenden Charles Lindberghs spädbarn. Som så mycket annat i filmen, har känslostormen ingen resonans i Christies lättsamma och lekfulla deckaruniversum. Mordet på Orientexpressen årgång 2017 är en banalitet på operasteroider.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-11-24.
3 x Pusseldeckare
Den gäckande skuggan (1934). Dashiell Hammetts underhållande blandning av screwballkomedi och pusseldeckare blev 1934 en filmklassiker där mordgåtorna överskuggas av stolliga groggpartyn och oöversättliga replikdueller.
Murder by Death (1976). Inspirerad helknasig pusseldeckarparodi som samlar genrens mest namnkunniga spårhundar till en blodig helkväll i ett mörkt gammalt hus med labyrintiska interiörer.
De misstänkta (1995). Ytligt sett en polisfilm men egentligen ett sinnrikt deckarpussel på det klassiska temat om att skenet bedrar hos såväl människor som händelser.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-11-24.