Fences

USA 2016. Regi: Denzel Washington. Skådespelare: Denzel Washington, Viola Davis, Stephen McKinley Henderson, Jovan Adepo, Russell Hornsby. Längd: 2.18.

Fences är den Pulitzerprisvinnande, sjätte pjäsen av tio i August Wilsons The Pittsburgh Cycle, en afroamerikansk familjekrönika som spänner över hela 1900-talet. Året är 1957. Dramats huvudperson, familjefadern Troy Maxson (Denzel Washington), är en 53-årig analfabet och sopåkare som kanske kunde ha blivit basebollproffs om det inte vore för elitseriens rasistiska regelverk i hans ungdom.

Pjästiteln syftar på staketet som han i pjäsens inledning börjar bygga runt gården bakom familjens hus, där dramat huvudsakligen utspelas, och som står klart vid ridåfallet. Hans bäste vän Bono (Stephen McKinley Henderson) funderar över om staketet är till för att stänga folk ute eller för att stänga dem inne. Svaret är bådadera; det är den skyddande livslögn som Troy byggt mellan sig och alla andra.

I originaluppsättningen på Broadway 1987 – se klipp på nätet – spelades han av James Earl Jones med shakespeareskt majestät och tillhörande tordönsstämma. Washington tar i sin flerfaldigt Oscarsnominerade filmversion ner honom på jorden, lägger honom närmare Willy Loman i Arthur Millers En handelsresandes död (Death of a Salesman, 1949).

Filmkonstnärligt är Fences fyrkantig som en genomsnittlig TV-teaterproduktion. Iscensättningen är, som scenversionen, förlagd till några få platser. Kameran arbetar enkelt och funktionellt. Endast några effektfulla bildkompositioner gör fullt bruk av vidfilmsformatet. Det är för dialogen och skådespelarprestationerna man ska se filmen.

Troy är dramats pratkvarn. Med ett outsinligt förråd av anekdoter bygger han sin legend, och med härskartekniska grepp – en blandning av självförhärligande martyrskap, sarkasmer och, om så krävs, fysiskt hot – håller han sin omgivning i ett järngrepp. Hans värld må vara aldrig så liten, men här är han åtminstone navet kring vilket alla andra kretsar.

Liksom hos Miller mullrar generationskonflikten vid horisonten. Äldste sonen Lyons (Russell Hornsby) satsar på en karriär inom musiken, medan den yngre Cory (Jovan Adepo) är på väg att göra sig ett namn inom collegeligan i amerikansk fotboll. Snarare än att vara stolt, gör Troy allt för att krossa deras drömmar.

När hans livslögn slutligen krackelerar, stiger hustrun Rose (Viola Davis) ut ur patriarkens skugga. Hon konfronterar honom inte bara med sina krossade illusioner om äktenskapet, utan också med alla de drömmar som malts ner till grus av hans monumentala narcissism. Raseriutbrottet blir filmens dramatiska klimax, en vulkan av många års självuppoffrande kärlek och sammanbiten tystnad som slutligen exploderar.

Davis orkestrerar sin aria av vrede med en sådan inlevelse att hon blåser bort alla andra från filmduken, inklusive Washington. Det är som om hon talar för alla sina medsystrar, osynliggjorda av den förtrampade, afroamerikanska manligheten. Hennes Oscar var helt välförtjänt.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-05-05.