Dunkirk

Storbritannien/USA/Frankrike/Nederländerna 2017. Regi, manus: Christopher Nolan. Skådespelare: Fionn Whitehead, Jack Lowden, Mark Rylance, Tom Hardy, Harry Styles, Tom Glynn-Carney, Kenneth Branagh, Cillian Murphy. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Månadsskiftet maj-juni 1940. En grupp brittiska soldater vandrar genom franska kuststaden Dunkirk medan tyska propagandaflygblad om deras snara kapitulation regnar över dem. Plötsligt ljuder maskingevärsalvor. Alla utom en stupar. Överlevaren Tommy (Fionn Whitehead) lyckas i skydd av en fransk postering nå stranden. Där väntar 400 000 allierade soldater på att evakueras till Storbritannien.

Samtidigt på andra sidan Engelska kanalen har Mr. Dawson (Mark Rylance) hörsammat regeringens vädjan om civil hjälp med att evakuera soldaterna.  Tillsammans med sonen Peter (Tom Glynn-Carney) ger han sig ut för att rädda så många som möjligt. I luften ovanför dem sätter RAF-piloterna Collins (Jack Lowden) och Farrier (Tom Hardy) av mot luftstrider med Luftwaffes bomb- och attackplan.

Christopher Nolans Dunkirk är inget konventionellt krigsdrama, syftar inte till att kartlägga den tio dagar långa evakueringen, kallad Operation Dynamo, i sin helhet. Vi ser inget av Churchill, hans munhuggningar med Lord Halifax, som ville fredsförhandla med den då till synes oövervinnerliga nazityska övermakten, eller av den växande desperationen på det brittiska krigsministeriet. I stället ger Nolan åskådaren känslan av att vara på plats mitt i krigets vardag via en serie impressionistiskt fångade ögonblick ur ovanstående personers perspektiv.

Filmen biter sig fast vid fronten under de dagar när det såg som mörkast ut i kriget mot Nazityskland. Utan en skymt av den konventionella krigsfilmens flaggviftande heroiska glamour, stoiska stiff upper lip-attityd eller fåniga tillrop av typen ”jolly good, men”. Saknas gör också de senare decenniernas cynism med brutala bilder på sönderslitna kroppar ackompanjerande av machosnack och coolposer.

Dunkirks tydligaste förebild är Erich Maria Remarques förstavärldskrigsroman PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT (ALL QUIET ON THE WESTERN FRONT, 1930) i Lewis Milestones geniala filmatisering. Där utnyttjade regissören den då nya ljudfilmens möjligheter genom att förlägga huvuddelen av handlingen till slagfältet. Åskådaren bombarderas med fruktansvärda scener ur skyttegravskriget till de öronbedövande tonerna av en aldrig sinande ström kulsprutesalvor och explosioner. Efteråt förstår man något av hur det är att vara granatchockad.

Nolans film är inte lika obevekligt grym. Den låter publiken då och då hämta andan tillsammans med huvudpersonerna, om än vi förstår att det bara rör sig om en kort respit innan nästa anfall från tyskarnas flygvapen, marktrupper och ubåtar.

I de stunderna gör emellertid Nolan sitt stora misstag genom att inte utnyttja den både befriande men samtidigt också hotfulla tystnad som just uppstår när krigslarmet plötsligt lägger sig. Han låter filmmusikkompositören Hans Zimmers annars så effektfulla blandning av dova basklanger och dissonanta ljudkrevader ligga kvar, som om han inte förlitade sig på sin egen framställningsförmåga. Eller för den delen på åskådarens förmåga till inlevelse.

För övrigt imponerar filmen i sin konstnärligt konsekventa vilja att inte spilla en sekund på överflödiga repliker, tillrättalagd dramaturgi eller överspänd psykologisering. En krigsfilm värd namnet och definitivt värd att inleda den välkomna nysatsningen på storfilm i 70 mm-format.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-07-19.