Djävulens jungfru

Finland 2016. Tulen morsian. Regi: Saara Cantell. Skådespelare: Tuulia Eloranta, Lauri Tanskanen, Claes Malmberg, Magnus Krepper. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.50.

Häxprocessen på Åland 1665–68 anses som Sveriges första. På den följde masshysterin ”det stora oväsendet”, som drog över fastlandet åren 1668–76 och skördade hundratals offer, de flesta kvinnor. Drivande i de åländska processerna var häradshövding Nils Psilander (i filmen spelad av Magnus Krepper), prästutbildad på universitetet i Dorpsat i dåvarande Livland där eleverna fostrades till att aktivt utplåna trolldom och djävulsdyrkan i Östersjöområdet.

Medan verklighetens process var ett ideologiskt betingat korståg, diktar filmen upp ett kärleksdrama som avgörande. I centrum står tonårsflickan Anna Eriksdotters (Tuulia Eloranta) olycksaliga förälskelse i gifte Elias (Lauri Tanskanen). Det är när hon svartsjukt anger Elias hustru Rakel (Elin Petersdottir) som kedjeprocesserna mot en rad andra kvinnor tar fart. I bakgrunden rycker också lokale prästen Bryniel (Claes Malmberg) i tåtarna för att dölja sina serievåldtäkter på traktens unga kvinnor.

Djävulens jungfru dras med de sedvanliga åkommorna i svensk och nordisk film: stolpig dialog framsagd som i högläsning och en historieskildring som kantrar åt bygdespel. Mina finländska kollegor har även raljerat över den totala avsaknaden av åländsk svenska och en finsk dialekt som hämtats från nutidens Helsingfors.

Det som räddar filmen är Saara Cantells skildring av händelseutvecklingen genom Annas ögon. Hennes skiftande öden och sinnesstämningar ger avtryck i bildberättandet, från en prunkande vår med hänförd tonårsförälskelse till den bistra höstkylan då hon vaknar upp för att skörda konsekvenserna av sina handlingar. De insprängda, drömska inslagen understryker hur hon, liksom många gör nu, bygger ett luftslott av önsketänkande – läs: alternativa fakta – som rämnar först när händelserna gått överstyr.

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-05-12.