USA/Hong Kong 2016. Regi: Ewan McGregor. Skådespelare: Ewan McGregor, Jennifer Connolly, Dakota Fanning, Valorie Curry. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.48.
Lost in translation. Det är intrycket av skådespelaren Ewan McGregors regidebut med American Pastoral, efter Philip Roth’s Pulitzerprisbelönta roman. Roth gör en tragikomisk satir över efterkrigstidens amerikanska dröm förvandlad till mardröm. Filmen är däremot en patetisk sorgesång över den idealistiske huvudpersonens fall inför insikten om att livet är obegripligt.
Det handlar om sorglöse judiske idrottsstjärnan Seymour Levov (McGregor) i Newark, New Jersey, som tar värvning just som andra världskriget slutar. I triumf vänder han oskadd tillbaka med den blonda kalufs som gett honom smeknamnet Swede för att gifta sig med traktens skönhetsdrottning Dawn (Jennifer Connelly). Han tar över sin fars handskfabrik, köper en gård och kan se fram emot rekordår av tillväxt.
Framtiden är så ljus att han behöver solglasögon, och det får han i enda barnet, dottern Meredith, kallad Merry (spelad som vuxen av Dakota Fanning). Hon mobbas för sitt stammande i skolan, så pappa Swede blir hennes bästa vän tills tonårsupproret i Vietnamkrigets skugga får Merry att ansluta sig till en terroristgrupp, typ The Weathermen, och genomföra ett fatalt bombdåd.
Medan Swede, likt Jan i Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien, klamrar sig fast vid en drömbild av dottern, faller tillvaron sönder runt omkring honom. Romanen illustrerar hans verklighetsflykt, bland annat i en obetalbar fantasidialog med Angela Davis som jag önskar att filmen tagit med. Men McGregor verkar ha missuppfattat den Ibsen-inspirerade livslögnsparodin, och gör idealisten Swede till ett tragiskt offer för en ny och ondare tid.
Det mest radikala avsteget från romanen är nyckelscenen då Swede, efter Merrys uppmaning, kysser henne som han kysser sin fru. I filmen vägrar han, och det får konsekvenser för tolkningen av Merrys senare revolt och underminerar en svart komisk scen där han blir sexuellt provocerad av hennes terroristkompis Rita (Valorie Curry).
Men också iscensättningen hade behövt vara djärvare för att göra rättvisa åt brytningen mellan det kvävande konformistiska 1950-talet och den våldsamma motreaktionen decenniet därpå. Kraftlösheten i det fyrkantigt konventionella berättandet blir särskilt påtagligt under sextiotalets kravaller och uppbrottsstämning. Här hade jag velat slänga in en bomb under regissörsstolen.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-01-13.