Alien: Covenant

USA 2017. Regi: Ridley Scott. Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride, Amy Seimetz, Noomi Rapace. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.02.

PROMETHEUS (2012) tog ett nytt mytologiskt grepp på Alien-serien genom att korsa modernt ufostolleri med Bibelns text om gudaväsen som fortplantade sig med människor och jättar som vandrade på jorden (1 Mos. 6). Men eftersom filmbranschen vilar på strömlinjeformade franchises, hämtar man i uppföljaren tillbaka varumärket Alien och lägger tonvikt på grundreceptet: science fiction-pimpad slasherfilm på hög budget i rymden.

Lyssna bara på hur Jed Kurzel väver sin filmmusik kring kända stycken ur Jerry Goldsmiths utsökta komposition till originalfilmen. Här är vi på bekant mark av skräck, våld och action. Ändå släpper Ridley Scott och manusförfattaren John Logan (Gladiator, Skyfall) inte de filosofiska reflektionerna. De märks framförallt i dialogerna som de kusligt mänskliga ”syntetmänniskorna” David och Walter – spelade som Jekyll och Hyde av Michael Fassbender – utbyter med varandra. I dem fortsätter Scott Frankenstein-motivet från sin Philip K. Dick-filmatisering Blade Runner.

Undertiteln Covenant syftar på Guds förbund med Noa efter syndafloden och är namnet på filmens rymdskepp, som år 2104 – elva år efter Prometheus – befinner sig på interstellär resa för att kolonisera exoplaneten Origae-6. Vi anar att klimatförändringarna tvingat människan att söka nya, jungfruliga marker att exploatera och, underförstått, ödelägga. Det understryks bättre av arbetstiteln ”Alien: Paradise Lost”, fritt efter John Milton. I stället för Noas par av världens alla djur är emellertid Covenant lastat med 2 000 fortplantningsmogna kolonister i hypersömn och 1 140 frysta embryon.

Planerna går om intet när rymdskeppet skadas och man styr mot signaler från en näraliggande planet. Till en början ser det ut som man upptäckt en ny Edens Lustgård, spelad av vackra nationalparken Fiordland på Nya Zeelands sydö. Fast som skräckfilmspublik förstår vi att paradisets orm i förrädisk skepnad lurar någonstans. Om inte tidigare inser vi det när Daniels (Katherine Waterston), filmens Ripley, påpekar att idyllen saknar djur. Det är tomt och tyst. Oroväckande tyst.

Visuellt är filmen betagande, tekniskt finslipad. Få kan designa och fotografera en mestadels datoranimerad framtidsvärld på ett lika övertygande sätt som Scott, här med hjälp av filmfotografen Dariusz Wolski. Som drama och gestaltning av rymdskeppets besättning är Covenant däremot svagare. Så gott som samtliga i rollistan, inklusive hjältinnan Daniels, har knappt mer än skönjbara konturer. Filmen är egentligen bara intresserad av en enda person: David. Turligt nog är Fassbender en virtuos soloartist, också i duett med sig själv

David drömmer om att en dag stiga ut ur skuggan från sin skapare Weyland. Inte bara för att ta hans plats, utan också för att skapa en övermänniska som ska överglänsa Homo Sapiens. Likt alla med gudalika ambitioner, ser han sig själv som en ljusgestalt.

Mörkret sipprar emellertid in med tonerna från naziinspiratören Richard Wagners ”Gudarnas intåg i Valhall” ur Nibelungens ring. Först klingar de stilla på piano som ett ont förebud i filmens inledning. När fadermordet slutligen fullkomnas i finalens tickande folkmord växer musiken ut i full orkesterstyrka.

Covenant är inte formellt lika utmanande som Prometheus, men mitt i genremaskineriet lyckas den likväl hålla kursen från föregångarens tema. I kommande tredje prequelfilmen ska man överbrygga nitton år fram till den första Alien. Det är ingen vågad gissning att Fassbenders David kommer att spela huvudrollen även i den.

Frågan är bara hur nytänkande Scott vågar vara i vad som ser ut att bli denna 40-åriga filmseries grande finale. Får vi kanske rent av se alien-varelserna användas som biologiskt vapen i ett rymdkrig mellan stormakter, såsom cyberpunkförfattaren William Gibson skisserade det i ett ratat utkast till en tredje Alien-film på 1980-talet?

© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-05-17.

TRE PROLOGER TILL ALIEN: COVENANT PÅ NÄTET: MEET WALTERLAST SUPPER och THE CROSSING.

SE ÄVEN: ALIENS (1986) och PROMETHEUS (2012).