Spanien 2014. La isla minima. Regi: Alberto Rodriguez. Skådespelare: Raul Arevalo, Javier Gutierrez, Ana Tomeno, Nerea Barros, Jesus Castro. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.44.
Först ser det ut som ett snitt av en mänsklig hjärna. Sedan sänker sig kameran. En fågelflock passerar, och strax får vi reda på att vi hamnat i träsklandskapet kring floden Guadalquivir i Andalusien.
Det är i slutet av september 1980. Den spanska demokratin står på osäkra ben. Ett halvår senare gör fascisterna ett sista försök att återta makten genom en militärkupp.
Två kriminalpoliser anländer från Madrid för att utreda några tonårsflickors försvinnande. De är inte bara främlingar på orten utan också för varandra. Pedro (Raul Alevaro) är en ung reglementstrogen socialist. Juan (Javier Gutierrez) är den äldre frifräsaren med ett skumt förflutet i Francos politiska polis.
Alberto Rodriguez (Unit 7) använder i Marshland polisthrillerns form för att berätta om brytningstiden mellan det gamla och nya Spanien, fascismen och demokratin, det feodala jordbrukssamhället och kapitalismen. Som öppningsbilden antyder vill han också ge oss en glimt in i det spanska psykets mörkaste vrår.
Det börjar bra med en atmosfärrik introduktion till den ålderdomliga livsstilen i en vacker bygd, där flamingor svävar över vatten i solnedgångens färgkaskader och spåren av Franco gör sig gällande i hotellrum och ödehus. Efterhand som poliserna upptäcker ett mönster av sexövergrepp, tortyr och mord på unga kvinnor ökar spänningen både till den lokala polisen och mellan de två.
Rodriguez är frikostig med sidospår och mystiska lokalinvånare på ett sätt som leder tankarna till Twin Peaks. Flera av dem – en narkotikasmugglarliga, en sierska på en fiskebåt, en slipprig tabloidjournalist – har inte något särskilt med handlingen att göra. Tyvärr distraherar det från filmens intressanta kärna, den rättsmedicinska undersökningen av den fascistiska mentalitetens offer och förövare.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-09-25.